Slet i håret

När Hedvigs mamma ska berätta om spädbarnstiden har hon svårt att säga vilket som var det största problemet: sömnen, ätandet eller skrikandet. Hedvig har förutom autism också hyperaktivitet och tvångsmässighet.

– Hon ville inte ta bröstet, utan låg och slängde med huvudet fram och tillbaka, berättar hennes mamma. Jag var ständigt rädd att hon inte skulle få i sig tillräckligt, och hon befann sig också hela tiden i underkant på alla kurvor på BVC. Och sen när jag skulle börja vänja henne vid annan mat var det nästan omöjligt. Jag har gråtit mycket över det. Hennes hyperaktivitet visade sig också på skötbordet, hon flaxade runt så det var svårt att byta på henne. Och så var det skrikandet och sovandet. Jag försökte allt för att få henne att sova, utan resultat för det mesta.

Hedvigs mamma har tre äldre barn, så hon hade ju något att jämföra med. Hedvig var annorlunda från första stund. Hon ville inte ha kroppskontakt, så man kunde inte smeka henne till sömns. Hon gallskrek när de la henne i vagnen, så det gick inte att köra henne utomhus tills hon somnade, och hon blev inte sömnig av att åka bil. De hade fasta rutiner kring sänggåendet, de hade bra temperatur och dovt ljus. Alla tricks misslyckades. Hennes pappa jobbade skift, så han måste ju få sova emellanåt, och själv måste mamman stiga upp tidigt för att få iväg de andra barnen till dagis och skola – de där åren ter sig verkligen kaotiska när hon berättar om dem.

På barnavårdscentralen trodde de först att Hedvig hade kolik, och tyckte att hon skulle pröva kolikmedicin. Sedan tyckte de att hon skulle pröva en babygunga, sen funderade de kring mjölkintolerans. När Hedvig var ett och ett halvt år hade hon en period när hon faktiskt skrek nästan dygnet runt, och hennes föräldrar blev helt utschasade. ”Du slår henne väl inte?” frågade de på socialkontoret. Hedvigs mamma var tvungen att ta med sin syster för att få intygat hur situationen var där hemma. Då fick hon hjälp med avlastning på ett korttidsboende varannan helg, så att hon åtminstone kunde få bli utsövd någon gång.

Redan tidigt var Hedvig förtjust i hår. Hon grep tag i och snurrade hårslingor från sin mamma nästan tvångsmässigt. Ett par gånger hade hon trasslat in fingrarna så mycket att de tvingades att klippa av håret. Och när hon själv började få hår blev det en av hennes ständiga sysselsättningar att tvinna hår mellan fingrarna. Ganska snart började hon rycka av det också, och blev kal på vissa delar av huvudet. Det verkade inte som om hon brydde sig om smärtan det minsta. Under en period satt hon och dunkade pannan i golvet eller bordet så att hon fick en stor bula. Den dunkade hon sönder så att blodet rann.

Hedvig var extremt rädd för många olika saker, en del ljud som från mopeder, gräsklipparen, traktorer och flygplan, och ett visst tonläge när mamman sjöng. Men också allt nytt och oväntat var skrämmande. När familjen hade satt upp en ny julgardin rusade hon skrikande och gömde sig i grytskåpet i köket, hennes favoritställe. När de köpt en ny matta, kunde de inte använda den, för Hedvig gallskrek när hon skulle gå in i rummet där de lagt ut den. Hon måste vänjas successivt vid allt nytt. Hon var rädd för mörka fönster, så de måste ha gardinerna fördragna till exempel i badrummet. Tillvaron för hela familjen färgades av vad Hedvig klarade av.

– Det är fortfarande en av de svåraste sakerna, säger Hedvigs mamma, att försöka ge de andra barnen uppmärksamhet, när Hedvig tar så mycket tid och kraft.