Han var lealös och mjuk

Christian var liksom degig i kroppen från början, lealös och slapp. Föräldrarna hoppades i det längsta att det berodde på en svår förlossning och snart skulle växa bort. Men det fanns fler tecken.

”När han så småningom kunde ligga på mage och resa sig upp på armarna, ville han inte gripa efter leksakerna som vi lade fram åt honom. Han sträckte inte heller ut armarna för att man skulle ta upp honom. För oss var det uppenbart från första stund att det var något ovanligt med Christian. Förlossningen tog 52 timmar och till slut gjorde de akut kejsarsnitt. Hans pappa är fortfarande övertygad om att handikappet beror på en förlossningsskada, men själv har jag slutat bry mig om vilket.

Redan sköterskan på barnavårdscentralen som kom hem när han var fyra veckor sade att ”det är något” med honom. Det var svårt att sätta fingret på vad det var, och vi trodde i det längsta att det konstiga skulle växa bort, att det bara var en svit av förlossningen, att allt skulle ordna upp sig och bli normalt. Han ”gjorde” allt, som att sitta gå och tala, i normal tid, fast alltid i sista delen av normalkurvan. Han var rädd för vissa ljud, svårförutsägbara saker som en humlas surr eller dammsugarljudet på avstånd. Det som kunde trösta honom då var inte en stor kram utan att han fick sin enda kära leksak, en plastring i ett snöre.

Han började gå vid 15 månader, och eftersom hans storebror gick vid sju månader, tyckte vi det var väldigt sent. Men det tog flera månader innan han förstod vad man skulle ha gåendet till, att man kunde gå fram till människor eller möbler. Han ville just ingenting, sov mycket och var alltför snäll tyckte vi. I två- treårsåldern slog det om, och han blev hyperaktiv i stället. Det var som om han flög fram. Han skulle fingra och pilla på precis allting, och ha sönder vad han kunde. Han kastade tallriken i väggen när han satt till bords, och prickade vaser som kunde gå sönder. Det var inte av elakhet, tyckte vi, utan kanske därför att han tyckte det var roligt att det hände något. Klirret kanhända, eller att en hel sak blev till flera delar.

Det var den värsta perioden för mig. Jag började tvivla på mig själv som mamma. Jag hade arbetat mycket på dagis, och när vi hade ”jobbiga” barn, där förklarade vi det alltid med knepiga föräldrar eller skadade relationer. Men jag och min man hade det bra tillsammans, och våra äldre barn är OK. Så varför betedde sig Christian så annorlunda?

Utredning och diagnos, det var som om ett stort berg togs från mina axlar. Jag började acceptera att det var något fel med barnet och inte med mig, och då lärde jag mig också hantera problemen på ett mer avspänt och rationellt sätt och blev inte så frustrerad.”