Inför vuxenlivet

Barns frigörelse från föräldrarna brukar börja i puberteten, men barn med autism upplever sällan detsamma. Deras beroende av föräldrarna kan bli livslångt. Det är ofta föräldrarna som måste se till att de blir självständiga eller finner andra stöd.

Att klippa navelsträngen

Jag älskar henne så mycket, det är det som är problemet! Hon är skör, och svår för folk att förstå sig på, min Ylva som nu är 25 år gammal och har Aspergers syndrom. Att förbereda henne för ett liv utan mig är inte lätt.

Ylva och hennes mamma Margareta har experimenterat en del med sitt boende. Just nu bor de i ett radhus där Ylva har övervåningen och mamman bor där nere. Men ännu så länge är det tät trafik i trappan och Ylva ropar ofta på sin mamma med hög röst uppifrån. Tanken är att de ska sätta upp en dörr i trappen så småningom, för att klippa av navelsträngen mer definitivt. Tidigare hade de var sin lägenhet i samma bostadsområde. Men Ylva blev deprimerad, passiv och oföretagsam. Hon åt inte ordentligt och ringde hundra gånger om dagen till sin mamma.

− Det blev omöjligt för mig att sköta mitt jobb, och det kändes så meningslöst att ha gjort denna operation som bara gjorde livet svårt för oss båda två för principens skull, berättar Ylvas mamma. Den måste genomföras i små, små steg, liksom alla förändringar för Ylva, annars tappar hon fotfästet. Det gäller bara att se till att vi verkligen tar de små stegen konsekvent, så att vi inte nu inrättar oss så här för gott.

Margareta är sjukskriven för en ryggskada, och hon är medveten om att livet skulle bli besvärligare för dem båda om hon återupptog sitt arbete på heltid. Hon räknar med att klara en halvtid, i alla fall så småningom. Men Ylva blir orolig när mamma inte finns hemma. Hon har mobiltelefon, så då ringer hon och frågar om allting, många gånger. ”När kommer du hem?” ”Vad ska vi äta till lunch?” ”Hinner jag till skolan i tid om jag går nu?” ”Hur dags ska jag gå idag?” ”Tar du hand om Snubbe när du kommer hem?” ”Ska jag lämna honom ensam när jag går?” Är du hemma när jag kommer tillbaka?”

Ylva går på halvfart på Komvux och har gott om intressen. Hon läser mycket, gör långa promenader med hunden och följer med alla sportnyheter intensivt. Men hon har inget begrepp om tiden, det är hennes största handikapp. När hon bodde i egen lägenhet var hon så orolig att hon inte skulle hinna med måltiderna att det hände att hon hade ätit frukost, lunch och middag redan när klockan var elva på dagen. Hon har visserligen ett antal klockor, men hon har ingen känsla för skillnaden mellan tre timmar och en halvtimme, så hon blir otålig och nervös.

En eftermiddag i veckan kommer en assistent hem, och då tränar de att handla och laga mat, och en gång i veckan kommer en kontaktperson som tar med henne på sport och promenader. Det ger mamma Margareta åtminstone litet fritid när hon kan träffa vänner och gå och handla för sig själv.

− Men mitt liv styrs ju ändå nästan till hundra procent av Ylvas behov, fastän hon är 25 år och så klyftig och duktig. Det är som om hennes naturliga frigörelseprocess inte kommer av sig själv, utan jag måste hela tiden knuffa på. Och det är inte så lätt när man själv är ensamstående. Vi har roligt när vi reser till våra släktingar i Tyskland, och vi har roligt när vi är ute med hunden tillsammans, men det är mycket kamp i vårt förhållande också.