Specialklass eller vanlig klass?

Vi har funderat mycket över hur det ska bli med Eriks skolstart. Han är fortfarande mycket hyperaktiv och har svårt att koncentrera sig. Han låter sig mycket lätt avledas, rör sig hela tiden och vill ideligen springa upp och göra nåt annat.

Nu är Erik sex år, och mycket kan hända med mognaden. Men hans svårigheter att koncentrera sig och sitta stilla är ju ingen vidare bra utgångspunkt för skolsituationen. Han har också svårt att äta snyggt, slaskar och smaskar och spiller så det kommer mat på golvet som han sen trampar i. Hur ska det gå i skolbespisningen? Och så har han har svårt att hänga med i skoj och ironier och skämt. Då uppstår lätt förvirring.

Samtidigt är han en trevlig liten kille som vuxna lätt tycker om, han pratar så förståndigt med dem. Det är nästan hopplöst att få människor som inte kan något om autism att begripa hur hans svårigheter slår. Å ena sidan måste man sammanfatta alla hans tillkortakommanden, å andra sidan förklara hans speciella fördelar och begåvning.

Ibland har jag blivit alldeles förtvivlad över alla dessa möten där man ska precisera sina behov. Man måste lämna ut sig själv och sitt barn inför en massa människor som tror att de har kunskaper, men ändå avslöjar att de inte förstått. Ena gången tror de att han passar i en klass för utvecklingsstörda, andra gången att han ska kunna klara en vanlig klass. Det jag har lärt mig av bitter erfarenhet är att man alltid ska ta med sig en annan människa till dessa möten, helst en specialkunnig. Man ska inte utsätta sig för att sitta där alldeles ensam. Att diskutera sitt eget barn är så uppslitande och berör en så djupt, även om man försöker förhålla sig kall, att man får väldigt svårt att resonera lugnt. Tårar och ilska ligger nära.

Erik gick i sexårsverksamhet i en välrenommerad kommunal Montessoriskola. Men det blev ett antal snabba lärarbyten där, och dessutom hade ytterligare tre barn diagnoser, så situationen blev ganska kaotisk. På två veckor var allt som vi byggt upp av tillförsikt och stabilitet hos Erik som bortblåst. Han började få riktiga utbrott, matsituationen blev alltmer svårhanterlig , både i skolan och hemma, talet gick bakåt. Till slut grät han varje morgon och ville inte gå iväg, Det hände gång på gång under dagen att han bara stängde av och inte gick att få kontakt med. Till slut förstod vi att han var deprimerad och behöll honom hemma.

Jag tror det kan vara så med de här barnen att om de har en bra tillvaro med struktur och kärlek så märks inte deras svårigheter så mycket. Det är först när omgivningen sviktar som de avslöjar hur stora problem de har. Men vi vill inte utsätta Erik för såna här episoder fler gånger. Nu söker vi med ljus och lykta över någon klass eller skola där han kan få gå tillsammans med andra barn med autismspektrumstörning. Annars kommer hans positiva utveckling att torpederas.”

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.