Oron mal inför skolstarten

Hatte gör sin sista dag på dagis idag. På andra sidan sommaren börjar en ny fas av hans liv, och hans mamma oroar sig igen. För honom har den trygga lunken på dagis varit bra. Men hur kommer det att bli i skolan?

Även om Hatte har fungerat bra på dagis, så har svårigheterna funnits kvar hemma. Han är extremt rädd för en massa saker, som mörka fönster, att vara ensam på övervåningen eller att höra en traktor köra förbi på vägen. Han har också ständiga konfrontationer med syskonen, som inte kan förstå varför han ska ta så stor del av familjens uppmärksamhet.

Det tar flera timmar att få honom till sömns, så hans pappa har ansökt om avlastning med korttidshem åtminstone en gång i veckan – föräldrarna måste få tid att ägna sig åt de andra syskonen och bli utsövda. Men dagen lång ekar Hatte: Jag vill inte till nåt jävla kortis!

Det är svårt att veta hur långt i förväg saker ska förberedas. Hatte behöver egentligen tre dagar på sig för att vänja sig vid tanken på att han ska sluta på dagis. Samtidigt blir personalen trötta på att han hela tiden tjatar och frågar om när han ska sluta. Och hur ska sådant här gå i skolan?

Hemma finns det rutiner för morgon och kväll, men under dagen påverkar syskonen mycket, och det är svårt att vara stram med bara ett av barnen. På morgonen får Hatte hjälp med att gå på toa, tvätta händerna – vänster först, sen höger – så klär han på sig (med hjälp) medan han tittar på TV. Sedan är det tandborstning, hjälp med att gå nerför trappan (som han inte vill göra själv) och frukost. På kvällen är det på samma sätt. Mamma måste vinka med pekfingret och säga ”Jag älskar dig” tre gånger. Om dockans täcke inte är slätt blir han arg och rusar upp och hoppar på dockan.

Hur ska fasta rutiner kunna upprätthållas i en vanlig skola? På lektionerna kanske det går, men på rasterna? Och hur ska Hatte klara av att äta i en matbespisning? Ta mat själv kan han inte, och det finns mycket mat som han vägrar att äta. Han måste ha hjälp att ta sin medicin, han står på en låg dos amfetamin nu för hyperaktiviteten, och om den glöms bort blir allt till kaos. Hur blir det med gympa, musik och utflykter för en sån liten krabat?

Samtidigt går ibland stora förändringar bättre än små för Hatte, och att oroa sig i förväg kan vara att ödsla energi, försöker Hattes föräldrar intala sig.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.