Att fungera i gruppen

När Johanna började sexårsverksamheten hade hon ingen diagnos. Föräldrarna visste att hon var lite annorlunda, men det var först nu det blev problem. Fröken tyckte att hon störde, för att hon avbröt och bråkade. Hon kunde inte alls inordna sig i en grupp.

– Varför ska jag rita bokstäver just när alla de andra gör det? kunde Johanna fråga under en lektion.

Hon rev sönder papper både för sig själv och andra och provocerade och skrek. Johanna fick göra en utredning. Genom att hon snart därefter fick en preliminär diagnos, Aspergers syndrom, lyckades föräldrarna få en assistent till henne. Situationen hade blivit ohållbar i sexårsgruppen.

Assistenten var ung och pigg på att lära sig. Hon följde Johanna till och från skolan där sexårsverksamheten fanns. Hon såg till att varje arbetspass kunde avslutas med något roligt och gick undan med Johanna om hon märkte att hon blev stökig. Saker som tidigare varit omöjliga, som att följa med ut på gården, eller springa ikapp med de andra, blev möjligt tack vare att assistenten var med och jämnade vägen.

Men efter en tid fick Johanna en ny assistent med lång erfarenhet och pedagogiska kunskaper. Men den nya assistenten hade inte alls lika lätt för att ta till sig en lämplig pedagogik. Hon tyckte att Johannas föräldrar var på tok för strikta. Föräldrarna ville att Johanna skulle göra sådant som de visste att hon kunde, även om hon helst ville slippa, som att knäppa jackan och äta snyggt.

– Johanna kan det, om man passar henne och påminner, säger hennes pappa. Låter man henne vara, så tappar hon det hon kan. Och hur ska hon klara matbespisning och raster i riktiga skolan, om hon inte lär sig nu? Klart att kompisar kommer att retas eller bli sura på någon som kanske dreglar och spiller vid bordet eller sitter med köttbiten uppträdd på gaffeln och gnager. Sådana grundläggande saker för social samvaro är värda mycket träning, anser vi. Men assistenten tyckte det blev för mycket tjat. Hon verkade lägga större vikt vid träningen i kommande skolämnen. Det kanske var litet under hennes värdighet att övervaka hur rasterna gick eller hur Johanna klarade sig på toa.

Att dra upp blixtlåset, knyta skorna, sköta toalettbesök och tvätta händerna, skära upp korven på tallriken, bära bort brickan efter maten – det är just sådana saker där barn med autismspektrumdiagnos faller ur ramen. Sådant som snabbt automatiseras av andra, behöver nötas och nötas och nötas. Det är inte glamoröst, men viktigt. Och det finns mycket som kräver extra insatser för Johanna. Som att hålla någorlunda ordning omkring sig. Hon kan vara otroligt noga med sina pennor, de ska ligga på millimetern rätt. Men i övrigt ser hennes rum alltid upp och nedvänt ut. Då kan man inte säga: ”Städa upp i ditt rum!” Hon behöver istället hjälp att strukturera uppgiften. ”Först kan du ta grejerna på golvet. Sedan tar du alla böcker.” Och så vidare.

Johanna har ett par kompisar i sin sexårsgrupp. De kan följa med hem eller ringa ibland, men hon kommer inte på idén att själv ringa upp dem. Det behöver hon också en knuff till.

– Vi tycker att man ska lägga ner mycket omsorg och insatser nu, på sånt som att lära sig städa upp, klä på sig så att kläderna sitter snyggt, underhålla kamratrelationer – allt för att hennes uppväxt och vuxenliv ska bli så bra som möjligt. Barndomen måste ses i ett vuxenperspektiv för dessa barn där ingenting kommer av sig själv.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.