Vi får ransonera hennes faktaintag

Camilla är mycket intresserad av fakta, och har ett strålande komihåg, berättar hennes pappa. På dagis gör de samlingar med teman som hon gillar: Rymden, Teknik, Vatten. Hon har fått en mycket bra dagistillvaro.

Det viktigaste för oss är att vi haft turen att få dagispersonal som har blivit engagerade i vad Asperger är. Det har blivit ett nytt och intressant område för dem, de har läst på och utvecklats. De tar hänsyn till henne utan att det är negativt för de andra barnen tror jag. Gruppen har också fått litet extra resurser för hennes skull. När de går på teater kan de gå i två mindre grupper eftersom Camilla har svårt att trivas i stora grupper, eller åka på utflykt i två omgångar med litet färre barn i varje grupp. Camilla älskar sina dagisfröknar.

Hemma har vi känt oss tvungna att ransonera hennes faktaintag. Vi brukade prenumerera på en populärvetenskaplig tidskrift, men vi har slutat med det. Hon tjatade och tjatade om att vi skulle läsa ur den och hon tog till sig precis allt som stod där och lärde sig utantill. Det blir litet konstigt med en femåring som kan alla planeter eller svampars och växters latinska namn. Vi har försökt hitta faktaböcker för barn i stället, så att det inte blir så mycket kalenderkunskaper och dessutom litet lugnare takt.

Här hemikring finns det ganska många barn i hennes ålder. De är ute och leker, och då är Camilla med, fast litet i marginalen. Det märks tydligt att hon har svårt att inordna sig i grupplekar, men än så länge gör det inte så mycket. Hon klättrar upp i sitt träd i stället, och där sitter hon och dinglar med benen och pratar med sig själv. De andra verkar inte tycka att det är något konstigt med det. Men vi ser på vår yngre dotter hur det kan vara, hon är ständigt i händelsernas centrum.

– Pappa, jag förstår inte vad de menar, har Camilla kommit hem och sagt ganska förtvivlat några gånger. Det finns några flickor där ute som manipulerar och ringer och skvallrar om den ena och den andra. Sånt hänger Camilla inte alls med i. Ibland söker hon kontakt med de andra barnen, och det kan bli intensivt ett par dagar, men sedan rinner det ut i sanden. Det är som om hon gillar bäst att gå och skrota litet för sig själv igen.

Hon kan också vara eldfängd, vilket gör de andra barnen avståndstagande ibland. Hon blir arg och skriker för allt möjligt. Om ärmen är ut- och invänd i jackan skriker hon för det. Om någon då kommer till hennes hjälp skriker hon åt den, och kan också slå till. När hon är arg går det inte att tala med henne över huvud taget. Hon får gå in på sitt rum, eller så får man sitta och gulla litet med henne utan att tala en stund, så lugnar hon ner sig. På kvällen kan man prata igenom vad som hände.

Helst ska allt gå i uppkörda spår. Man äter inte havregrynsgröt till lunch, det äter man till frukost. Man ser på barnprogrammen när det är dags för det. Lördagsgodis på lördagen, mys på fredagen. När jag studerade under en period, och dagistiderna blev oregelbundna, reagerade Camilla oerhört starkt. Allt blev kaotiskt för henne, hon kunde kasta sig mot väggen i förtvivlan och bli helt okontaktbar. Vi blev alla fruktansvärt stressade, och situationen blev bara värre och värre tills vi lade om våra tider, så att rutinerna kunde upprätthållas. Då blev Camilla lugn igen. Hon påverkas så enormt av omständigheterna runt omkring henne.”