Rutinerna på dagis passar Stefan

För Stefan gick det egentligen bättre på dagis än hemma. Han mår bra av fasta rutiner. I en familj med fyra barn är det omöjligt att jämt ha en så strukturerad tillvaro som Stefan behöver.

– Stefan har en del fixa idéer, säger hans mamma. Han gillar att se blod, så om han har ett litet sår river han upp det ideligen. Också om syskonen har en sårskorpa försöker han komma åt att riva av den, så att blodet sipprar fram.

Han kan slåss och rivas vildsint, så liten han är. En gång när hans mamma kom hem och stannade bilen utanför huset, kom han utrusande och slog till henne mycket hårt. Hon vet fortfarande inte varför. Han skriker och svär mycket till sina syskon, ibland undrar hans mamma om han kommer att få diagnosen Tourettes syndrom så småningom. Han kan ibland prata i ett sträck, långa ramsor med könsord och svordomar staplade på varandra.

Helst av allt vill han gå utan kläder, och stryker med sin lilla snopp mot allting i rummet. Väldigt ofta vidrör han den, liksom tankspritt. Han kan också börja klä av sig mitt ute i en affär, vilket kanske går an nu när han bara är sex år. Men hans mamma är rädd för hur det ska bli sen. På dagis vill han gärna att de andra barnen också ska klä av sig, och så hittar han på lekar med dem, som till exempel att de ska slicka på varandra.

Hemma vill han vara i centrum och styra över hela familjen. En ständig orsak till konflikt är toaletten. Det finns bara en toalett i huset, och när Stefan märker att nån av de andra är på väg dit, rusar han före och låser om sig. De andra barnen kan få stå och banka och skrika mycket länge. Ibland kissar han och bajsar på golvet, och sen öppnar han plötsligt dörren och rusar ut. Då måste man ju börja med att göra rent.

Han knycker sånt som de andra behöver, bilnycklarna eller någons portmonnä eller hörlurar. Sen räcker han ut tungan och talar inte om var han gömt dem. Syskonen drar sig för att ta hem kompisar, det blir lätt rörigt hemma, och de har svårt att förklara för andra varför Stefan är som han är. Det händer att de säger: ”Kan du inte lämna bort den där ungen?”

– Stefan började på dagis när han var två år, och behövde förstås en lång inskolningstid, för han har svårt för allt nytt. Men det jag minns bäst var första gången jag kom och hämtade honom: han rusade emot mig och jag fick den första verkliga kramen av min lilla kille. Det kändes underbart.

Egentligen gick det bättre för Stefan på dagis än hemma, kan hans mamma tycka. Hon hade varnat dem att de måste göra om handtagen så att han inte kunde gå in varsomhelst och akta böcker och blommor. De trodde att hon överdrev. Men en dag när hon skulle hämta Stefan såg hon att alla handtag var omställda. Ändå mådde han bra av de fasta rutinerna som fanns där. I en familj med fyra barn i olika åldrar är det omöjligt att ruta in tillvaron helt.

På dagis såg de till att det alltid fanns en vuxen i närheten för honom, och en del saker blev tillrättalagda. Han fick till exempel alltid sitta vid samma plats vid matbordet med ryggen mot väggen, och fick vila middag i ett eget rum. Han kunde leka bredvid de andra barnen, och ibland med dem också. Han fäste sig oerhört vid någon i personalen, och blev otröstlig när en sådan favorit skulle sluta, det var ett problem. Ändå har dagis varit en enorm tillgång, bland annat därför att det har gett struktur åt dagarna och veckorna.