Ett helt liv utan att förstå

Thomas Görling är 69 år. Han tycker att diagnosen har medfört att han äntligen kunnat förverkliga sig själv och sina intressen. I intervjun nedan berättar Thomas om sin uppväxt och sitt yrkesverksamma liv, och om hur hans svårigheter fick sin förklaring när han fick diagnosen Aspergers syndrom. – Mina svårigheter började redan i småskolan, säger Thomas. Jag hade inga vänner och var mobbad. Vuxenvärlden blev min trygghet och det var där jag kände mig hemma.

– Jag har en grå kameraväska, som jag alltid har med mig. Den känner du igen mig på, säger Thomas på telefon från Uddevalla.                          

Vi ska träffas vid blomsterhandeln på Stockholms central och oroar oss för hur vi ska hitta varandra. Men det är inga problem. Jag ser Thomas och kameraväskan på långt håll. Vi går till Kulturhuset och pratar. Thomas är nu 69 år och fick diagnosen Aspergers syndrom för bara två år sedan.

– Ett helt liv har jag levt och inte förstått varför jag är annorlunda, berättar Thomas. I skolan specialiserade jag mig på vissa ämnen, särskilt svenska och geografi, som jag tyckte mycket om. Samtidigt var jag urusel på andra.

Thomas är född i Stockholm och ägnade fritiden åt att fördjupa sig i stadens kollektivtrafik.
– När jag var åtta år kunde jag allt om Stockholms spårvägslinjer, busslinjer och järnvägar. Intresset fick mig att stå ut med livet.

– I tonåren opponerade sig mina klasskamrater mot vuxenvärlden, men för mig var det tvärtom. Vuxenvärlden var min trygghet. Jag revolterade istället mot mina jämnåriga, som jag inte hade något gemensamt med. De gillade exempelvis jazzmusik, som jag inte alls tyckte om.

Thomas växte upp i en familj där musiken hade stor betydelse. Fadern var tonsättare och modern en skicklig pianist.
– Jag lärde mig spela tidigt. Särskilt Griegs klangvärld upplevde jag som mycket fascinerande. Jag har alltid spelat utan noter. När jag var yngre räckte det med att jag hörde ett stycke så kunde jag spela det. Jag vet vilken ton varje not står för, men använder noter endast som ett sätt att analysera musiken, inte att spela efter.

När Thomas var 16 år fick han sin första kompis, en jämnårig pojke i samma klass.
– Han accepterade mig som jag var och vi kom bra överens.

Intresset för språket höll i sig och Thomas läste nordiska språk på universitetet, följt av biblioteksskolan där han träffade sin blivande fru.
– Vi hade gemensamma intressen och blev ett par. När jag var 32 år flyttade vi till Uddevalla och det var en lättnad att lämna Stockholm. Min släkt kommer ursprungligen från Bohuslän och vi tillbringade alla sommarlov där. Jag kände mig hemma där och blev aldrig mobbad. Hemkänsla finner man där man trivs och inte nödvändigtvis där man är född.

Thomas fortsatte sin karriär som hembygdsforskare vid Göteborgs universitet där han intresserade sig för gamla dialektord och ortsnamn. Så småningom började han arbeta på Uddevalla stadsbibliotek.

Trots sina gedigna kunskaper och intresse för språk kände sig Thomas inte riktigt hemma på biblioteket.
– Jag hade alltid en känsla för utanförskap. Kände mig som en humbug, när jag satt i informationsdisken. Jag läste ju sällan skönlitteratur och skulle ändå rekommendera böcker. Jag fick så småningom ta hand om musikkvällarna, där jag fungerade som skivpratare och det var mycket trevligt.

– Jag och min fru adopterade två döttrar från Indien på 1970-talet. Flickorna betydde mycket för mig. Även om jag aldrig lärde mig vissa hushållsgöromål, var det jag som tog mest hand om barnen när de var små. Jag arbetade halvtid och var med barnen halvtid, det passade både mig och min fru mycket bra. Som vuxen har jag alltid trivts med att umgås med barn. De säger vad de menar och har ett tydligt kroppsspråk som jag förstår.

Diagnos vid hög ålder

När min fru lämnade mig blev det tydligt hur mycket jag behövde hjälp med, säger Thomas. När jag fick diagnosen förstod jag plötsligt vad mina svårigheter berodde på.

I samband med att Thomas gick i pension från biblioteket, där han arbetat under 32 år, hände något mycket traumatiskt.
– Min fru stod inte ut längre utan lämnade mig 1998. Hon tyckte att jag stack ut för mycket, att jag ständigt gjorde bort mig. Det var hemskt jobbigt, jag kom in i en svår kris. Många som var mina vänner lämnade mig i samband med skilsmässan. Jag förstod egentligen inte förrän jag blev ensam att det var mycket jag inte klarade av. Jag kunde till exempel aldrig hitta saker, min fru hade hjälpt mig med allt. Det var svårt att lära om vid min ålder.

– I samma veva läste min dotter till undersköterska och hon skrev en uppsats om Aspergers syndrom. Det var den uppsatsen som blev upprinnelsen till att jag fick min diagnos. Både min dotter och jag kände igen mig i beskrivningen av syndromet. Jag blev så småningom remitterad till neurologen på Uddevalla sjukhus, där de gjorde en utredning och bekräftade det som Thomas redan misstänkte.

Diagnosen har förändrat Thomas liv till det bättre.
– Det var en stor lättnad att få diagnosen. Allt fick plötsligt sin förklaring. Mitt självförtroende har blivit mycket bättre eftersom jag nu förstår var mina svårigheter beror på.

Diagnosen har också gett Thomas en mängd kontakter med andra människor som har Aspergers syndrom. Han deltar på Empowerments sommarläger och håller ibland föreläsningar om sitt funktionshinder. Thomas känner att det är först nu han har förverkligat sig själv.
– Ja, mitt liv har tagit en annan riktning. Jag är nu sekreterare i Järnvägsfrämjandet och där får jag äntligen användning för mina stora kunskaper i geografi och Sveriges järnvägsnät. I det här uppdraget ingår att ha kunskaper om olika orter och bygder, deras utveckling och behov av tågförbindelser. På biblioteket kände jag aldrig att jag var unik, men nu känner jag mig speciell på ett positivt sätt.

De praktiska svårigheterna har Thomas löst själv.
– Eftersom jag är pensionär har jag inte rätt till LSS-insatser, men mina svårigheter att hålla ordning hemma har ju inte försvunnit. Jag har blivit bekant med en dam som hjälper mig med städning och tvätt. Hon tycker att det är roligt att ha något att göra och jag är ju tacksam. Så vi är stöd åt varandra kan man säga.