Uppdrag: att vara sig själv

”Fight the war, fuck the norm!” uppmanade det amerikanska rebellrockbandet Rage against the Machine i sin musik på 90-talet. På det träningsboende, där jag arbetar som vikarie har vi ofta långa och givande samtal på samma tema: Våga strunta i trycket, det ofta outtalade och osynliga trycket, att vara så lik normen som möjligt. Visa respekt för dina egna behov istället, och uttryck dem för andra, så att de får en chans att förstå dem.

Tillsammans med en av de boende här på träningsboendet, som vi kan kalla F, har vi diagnosticerat mig som NT light. Jag har ett lätt neurotypiskt tänkande och beteende. Först blev jag ledsen över detta konstaterande, eftersom jag upplevde att det innebar att jag var svag och utan integritet, men sedan kändes det helt ok. Jag ser nu diagnosen som ett redskap i att förstå mitt eget beeende och mina reaktioner på omgivningen. Jag tror också att jag med denna nya medvetenhet kan träna upp mina förmågor att i större utsträckning stå emot de faror som mitt tankesätt i förlängningen kan leda till: avindividualisering, tråkighet, ofrihet, självutplånande beteende etc. F säger att jag har många kvaliteter som kan hjälpa mig i att kompensera för mina svårigheter att leva ett autentiskt liv.

För jag vill ju också vara speciell, säregen, som F. F är speciell. Jag skulle aldrig kunna missta honom för en annan eller vice versa. Mig, däremot, skulle man kunna blanda ihop med vilken blond, trevlig ung kvinna som helst, menar F. F anstränger sig inte för att vara sig själv. Han bara är det. Jag, däremot, är en dussinindivid.

Vad gick fel i min uppfostran? frågade vi oss tillsammans. Stämningen var allvarlig, sorgsen. Jag erinrade mig stunder av kvävda uppror, foglighet pga rädsla för omgivningens hårda bedömning, stark oro för att  inte vara omtyckt, osv, osv... F såg på mig med blid förståelse. Jag undrade bittert om han överhuvudtaget kunde känna igen sig i mig. ”Nej. Men jag är väl bekant med fenomenet.” förklarade han med den utomståendes märkliga blandning av lugn och medlidande. ”Och jag kan förstå att det orsakar dig problem. Och mycket smärta.” Nu var Fs röst samtidigt oberörd och varmt förstående, och jag nära tårarna. Ändå fortsatte vi analysen av mitt tillstånd. En lång historia av osäkerhet, överdriven anpassning till omgivningens krav (såväl verkliga som inbillade) och förnekande av egna behov nystades upp. Även bekvämlighet och feghet lades till listan. ”Stopp, stopp!” protesterade jag, varpå F avbröt mig med en faderlig blick. ”Okej då…” medgav jag trött. ”Men inte alltid! Inte alltid, inte bara…”

F märkte min ledsenhet. ”Gumman… Du måste vara tålmodig. Dessa beteenden har du lärt dig tidigt och utvecklat under lång tid. Precis som du lärde dig att läsa och skriva. Till slut kändes det så självklart att hålla sig till de regler som dina lärare hade satt upp – att snappa upp och imitera normbeteenden.” F tittade varmt på mig. ”Du blev en ’Follower’, helt enkelt…” Han log, som om vi talade om något som var normalt, utan att vara nödvändigt. Jag kande mig tröstad. Jag tittade missmodigt på F, men han bara log uppmuntrande. ”Det krävs mycket träning för att lära sig nya, alternativa beteenden.”

”Till exempel…” F tittade på mig med en granskande, leende blick. ”Fick du nånsin träna på att – för att låna klassiska ord ur musikhistorien – vända dig mot nån och skrika ”Fuck you, I won’t do what you tell me!” Han tittade nyfiket på mig. ”Sa du nånsin: The present curriculum, I put my fist in them!”? F, vars detaljerade kunskaper i musikhistoria hade väckt min avund för länge sen, var en mästare på att hitta textrader som passade perfekt i samtalet. Så även denna gång. Han fortsatte med en röst som dignade av uttråkning: ”Eller tränade du bara på att vara en duktig flicka?” Jag tittade ut genom fönstret, besviken, ledsen, trött. ”Duktig flicka…” mumlade jag. ”Jag förstod det…” log F.

Det hade blivit sent på kvällen och värmeljusen hade brunnit ut. Vi bröt upp från vårt samtal. ”Men vi återkommer till detta”, sa F med sin sedvanliga pondus innan han drog sig tillbaka till sitt hus.

”We gotta take the power back” vrålade Rage Against the Machine och uppviglade horder av ungdomar till att stå upp för sin sak. Det var det F ville att jag skulle träna mig i. Att själv bestämma hur jag vill göra, att sluta låtsas för att leva upp till andras förväntningar och att sluta betrakta andras villkor som spelets enda regler. Att inse att det är revolutionärt att visa respekt för sig själv och inte låta sig styras av det etablerade systemet hela tiden. Jag somnade som en glad rebell. För på Ålsta pratar vi oftast med väna, milda röster, men vårt budskap är detsamma: Du är underbar som du är. Ta makten över dig själv. ”Take it back, y’all!”

Minna Forsell, oktober 2007
Minna Forsell är psykolog och vikarie på ett träningsboende

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.