Självkänsla är det viktigaste

Har själv diagnosen Aspergers syndrom. Jag är snart 50, så jag har varit med en tid. Har barn och barnbarn. Jag är förtidspensionär, en nöjd sådan efter 20 år inom barnomsorgen. Idag lever jag med min ”kontakthund” Simon. Han gör att min dag får en struktur och skapar ett socialt nätverk som passar mig. Jag har nog en fot i varje värld. Att ha ett jobb, att vara och ha samma förutsättningar som de flesta är inte alltid lösningen till ett meningsfullt liv, utan mer vad man fyller det med. Idag satsar jag på att bli 100, men så har det inte alltid varit. Det var lite om vem jag är.

När jag har lyssnat på olika föreläsningar, används ofta ordet ”behandla”. För mig låter det som jag har en sjukdom som går att fixa till. Det gör det väldigt lätt att känna att vi med diagnos inte duger som vi är. För min del skulle jag uppskatta om man riktade insatserna mot att bemöta, respektera våra olikheter, fokusera på styrkor och möjligheter. Det skulle troligen stärka självkänslan hos många, istället för som nu, lyfta fram våra svårigheter och brister ur normalväldens sett att se.”

Jag möter många med AS, som helt saknar tron på sig själv och sitt eget värde. Men den som har en bra självkänsla, har större möjligheter att använda sin utvecklingspotential på ett mer konstruktivt sätt, utifrån sina behov och förutsättningar.

Vems behov är det då man ser till när man till exempel planerar olika insatser och utbildning för ett barn med AS? Är det föräldrarnas behov och önskan av att ha ett barn som är så likt ett normalt barn som möjligt? Det är dags att vi kastar om ordningen lite och först ser personen, därefter funktionshindret. Jag är inte mitt funktionshinder, jag är Gunilla, som tänker och har lite annorlunda behov. Jag vill inte bli sedd för mitt funktionshinder, utan för vem jag är.

När jag fick min diagnos, fick jag en fantastiskt bra hjälp med att förstå vem jag är och hur jag kan påverka och göra mina egna val. Trots det tog det mig nästan tio år innan jag insåg att det bara är jag själv som kan göra dessa val.

Jag upplever att många idag får en diagnos och nästa steg är vilka praktiska insatser samhället kan bistå med. Jag tycker att man har glömt bort hjälpen till ett självständigt tänkande, att fatta egna beslut. Hjälp oss att ändra fokus, möt oss för dem vi är, lyft fram våra styrkor och tillgångar, låt oss känna att vi duger som vi är. Det är först då som självkänslan har en chans att växa sig stark. Självkänslan är livet grund.

Gunilla Hultgren, augusti 2008

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.