Säg som det är – att prata om diagnosen

Emelie som är 14 år tittar ut genom fönstret på barn-och ungdomspsykiatriska mottagningen och ser ganska uttråkad ut. Mamma Jenny sitter i stolen bredvid och verkar spänd och lite nervös .

Igår fick mamma reda på att Emelie uppfyller kriterierna för Aspergers syndrom och nu ska vi prata med Emelie. Mamma Jenny är orolig för att Emelie ska bli arg eller väldigt ledsen när hon får reda på att hon har en diagnos.

Jag börjar som vanligt med att prata om att vi alla har våra starka sidor och våra svårigheter, saker vi kan behöva hjälp med. Jag pratar om min närsynthet och mitt urusla bollsinne och att jag är bra på att läsa, kan mycket om egyptologi och att jag bakar väldigt goda tårtor och gör snygga marsipanfigurer. Sen får mamma säga något som hon är bra på och något som hon kan behöva hjälp med, det är svårt och hon får fundera en stund.

Jag tror att Emelie lyssnar, men jag är inte säker, jag har svårt att läsa av henne, trots att vi träffats flera gånger och jobbat tillsammans. Då har det känts som att vi haft det hyfsat trevligt ihop, men säkert vet jag inte.

- Du och jag har gjort en massa olika saker tillsammans, för att jag bättre ska förstå varför det blir så jobbigt för dig i skolan. Jag har gjort en lista på sånt som jag tycker att du verkar ha lätt för och sådant som jag tror att du kan behöva hjälp med. Jag vill att vi går igenom den tillsammans för att se om du känner igen dig.

Emelie tar pappret som jag ger henne och vi går punkt för punkt igenom listan. Hon håller med om att hon kan mycket om manga, att hon har bra uthållighet när hon gör något hon gillar och att hon har en stark känsla för rätt och fel, men det blir lite diskussion om egenskapen viljestark – hon är inte säker på att det är styrka.

Emelie sitter tyst när jag pratar om hennes svårigheter, men säger att det stämmer när jag gått igenom listan. Jo, hon håller med om att det blir besvärligt när saker inte blir som planerat, att vara med många andra människor samtidigt och att hantera starka känslor.
Mamma är med i diskussionen om starka sidor, men sitter tyst när vi pratar om det som är svårt. Jag tittar inte på henne, eftersom jag vill koncentrera mig på Emelie, men jag kan nästan känna hur hon stressad hon är.

- När man är bra på de här sakerna som du är bra på och har svårt för de sakerna som du brukar ha svårt för så finns det ett namn för det. Det kallas för Aspergers syndrom. Har du hört det ordet någon gång?

Jag kan inte avläsa Emelies reaktion, hon sitter bara tyst, så jag fortsätter:
- På nästa sida står det lite om Aspergers.

Vi går igenom sådant som många med Aspergers har svårt för, lite fakta om Aspergers och sånt som många med Aspergers brukar vara bra på. Vi stryker över det hon inte känner igen sig i och ringar in det som hon verkligen känner igen sig i. Mamma är med och hjälper till med exempel för att förklara vad jag menar med olika saker.
Det där med att ha starka sinnen håller Emelie verkligen med om.

- Har jag Aspergers syndrom? undrar hon när vi läst sidan ner.
- Ja, det har du. Vad tänker du om det?
- Vet inte, hon blir tyst en stund och funderar, det kanske stämmer.

Vi pratar vidare om sånt som kan vara till hjälp, både hemma och i skolan. Emelie får ringa in de förslag jag har som hon verkligen gillar. Jag frågar om jag får ge kopior på de här papperna till hennes lärare, det får jag. Emelie kommer själv med förslaget att slippa äta i skolmatsalen när det är fullt med andra elever där, jag lovar att ta upp det på skolmötet.

Emelie har inga frågor, hon är trött och vill gå hem. Jag ger henne länk- och boktips och mitt visitkort.
- Prata med mamma om du har några frågor, eller ring eller mejla till mig.

Mamma ser lättad ut när de går därifrån. Jag tror att jag nådde fram, att jag skapade lite begriplighet för både Emelie och hennes mamma.

Det är inte alltid jag når fram, särskilt inte när jag pratar med tonåringar. Ibland tycker de att allt jag säger är strunt, ibland håller de med om styrkor och svårigheter, men vill absolut inte bli stämplade med en diagnos. Men förvånansvärt ofta verkar det vara skönt att få en förklaring till varför det blir som det blir, att få ord för den där känslan som funnits hela livet av att vara olika de flesta andra.

Malin Mårtensson, november 2011
Malin Mårtensson är leg psykolog och arbetar på en BUP-mottagning i Stockholm. Personerna i krönikan är påhittade, texten bygger på alla de diagnossamtal som Malin Mårtensson har haft. Tillsammans med Carolina Lindberg har hon givit ut boken "Familjevardag med autism och Aspergers - om att komma vidare efter diagnosen".

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.