Regeringsrätten förtydligar lagen om vård av ung

I Sverige har vi under många år haft olika typer av tvångslagstiftningar för skilda ändamål. De som varit aktuella vid autism har varit lagen om psykisk tvångsvård (LPT), som primärt har använts vid akuta problem hos vuxna, och lagen om vård av unga (LVU), som använts vid beteendeproblem som medfört större problem än man kunnat handskas med på frivillig väg. För att kunna omhänderta en person enligt LPT krävs en allvarlig psykiatrisk störning, vilket autism eller Aspergers syndrom inte är. LPT har primärt använts på vuxna med akut självskada, allvarliga tvångssymptom eller psykotiska symptom, medan man från barn- och ungdomspsykiatrins sida ofta har hänvisat till LVU om läkare har försökt skriva vårdintyg enligt LPT på ett barn.

Under 2010 har två ärenden avgjorts i Regeringsrätten, där man i båda fall har avgjort att man inte kan tillämpa LVU för att handskas med problem som beror på en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det innebär att man enligt dessa avgöranden inte kan använda LVU för att omhänderta barn med autism/Aspergers syndrom om barnets beteendeproblem är vanliga vid autism, och man inte omedelbart kan hitta andra orsaker.

Orsaken till dessa avgöranden är att man ansett att de tvångsverktyg som finns i LVU inte är meningsfulla vid beteendeproblem som kan kopplas till autism och Aspergers syndrom. Tvångsverktygen i LVU är till exempel att hindra kontakt med omvärlden, fysisk avskiljning i form av inlåsning eller vård i enskildhet.

I många fall placeras barn som omhändertagits enligt LVU på ungdomshem i Statens institutionsstyrelses regi. På dessa hem är barnet i de flesta fall inte placerad tillsammans med andra med samma problematik, utan på blandade institutioner där en del har diagnos medan andra har omhändertagits på grund av kriminalitet eller missbruk. Det finns dock några få specialavdelningar i Sverige för ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder som omhändertagits enligt LVU.

Vid institutionsplacering vid autism eller Aspergers syndrom rekommenderas ofta att man placeras i verksamheter där det finns specifik autismkunskap. Därför är Regeringsrättens avgöranden i linje med allmänna rekommendationer rörande autism. Dessutom används LVU ofta istället för straff, vilket inte är meningsfullt om man placeras för beteende man på grund av sin funktionsnedsättning inte kan rå för.

Exempel på orsaker till omhändertaganden av ungdomar med autism eller Aspergers syndrom enligt LVU under senare år är överdrivit datorspelande, skolk, självskadande beteende och konflikter med skolpersonal, beteende man i autismpedagogiska verksamheter är vana vid att hantera utan behov av tvångsåtgärder.

Regeringsrättens avgöranden kan ses som en urholkning av LVU, inte minst med tanke på att en stor del av omhändertagna ungdomar har en neuropsykiatrisk diagnos. Man kan dock också se avgöranden som ett tydliggörande av LVU:s roll i samhället, nämligen att ge möjlighet att omhänderta ungdomar som utgör en fara för sig själv eller andra, men som inte har en allvarlig psykiatrisk störning eller en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning.

Det innebär att kommunernas ansvar för att erbjuda relevanta pedagogiska verksamheter för barn och ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar stärks. Kommunerna måste dessutom skapa verksamheter som innebär att barnet eller ungdomen medverkar frivilligt, vilket är helt i linje med LSS.

Bo Hejlskov Elvén, november 2010