Naturalist med behavioristiska drag – är det jag?

Sista året på logopedutbildningen läste vi en kurs som kallades vetenskaplig grundkurs. Den förberedde oss för den magisteruppsats vi skulle skriva. Föreläsaren, tillika prefekten, gick igenom ett antal teoretiska inlärnings- och språkutvecklingsmodeller och frågade sedan vilken teoribildning vi själva lutades oss mot. Var det Skinners behaviorism? Vygotskijs sociokulturella infallsvinkell? Piagets kognitiva utvecklingsstadier?

Oj. Jag hade ingen aning. Och troligtvis inte så många av mina kursare heller. Prefekten blev lite förvånad. Hur skulle vi då kunna genomföra någon logopedisk behandling om vi inte visste vad vi tyckte?

Nu är det sju år senare och jag har ägnat mina arbetsår åt habiliteringsarbete. Har jag blivit klokare? Kan jag säga mer om hur jag förhåller mig till de olika teoribildningarna? Frågan är aktuell, inte bara för mig utan även i debatten om vilka behandlingar eller åtgärder som är mest effektiva för barn med autism.

Förra året kom rapporten "Mångsidiga, intensiva insatser för barn med autism i förskoleåldern – en rapport inom projektet evidensbaserad habilitering.” (Kan läsas under ”Vad kan man göra” här på Autismforum eller länk här bredvid) Skriften är omfattande och ger mycket intressant läsning. Avsnittet om kommunikation intresserar förstås mig som logoped mest och jag hittar där en god genomgång av kunskapsläget där psykolog Eric Zander (tidigare även medarbetare på Autismforum) konstaterar att man egentligen inte kan säga särskilt mycket alls med säkerhet inom kommunikationsområdet. (Inom parentes kan jag förundras över att samtliga sex författare till rapporten är psykologer när t ex logopeder och specialpedagoger ofta arbetar mer med barn med autism än vad psykologer gör.)

I Skåne har ovan nämnda rapport fått ett stort genomslag inom barnhabiliteringen – inte helt oväntat eftersom det är en gedigen skrift, men också för att den skrivits på uppdrag av Föreningen Sveriges habiliteringschefer som just nu leds av Region Skånes chef för barnhabiliteringen, Margareta Nilsson. En sak förvånar mig dock. En av slutsatserna i rapporten är att intensiva insatser, dvs. minst 25 timmar per vecka, är viktiga för goda resultat. Detta bör ha varit en central slutsats eftersom den också finns i rapportens slutgiltiga namn. I Skåne verkar detta ha blivit ett likhetstecken med att man därmed bör arbeta enligt intensiv beteendeterapi, IBT. Det är inte så att familjer nu enbart erbjuds IBT, men i korridorerna kan man ana sig till att IBT är det som gäller om man ska arbeta evidensbaserat.

Jag vill påpeka det för mig uppenbara, nämligen att intensitet inte är knutet till en viss teoribildning. Man kan ta nästan vilket arbetssätt som helst och intensifiera det! Särskilt i avsnittet om kommunikation påpekar Zander att mycket av kunskapen är väldigt osäker och att det är svårt att uttala sig om vilken typ av arbetssätt som ger bäst effekt.

Zander gör en kort genomgång av olika inlärningsstrategier och placerar in dem på ett kontinuum med de mest vuxenstyrda och strukturerade (t ex IBT) vid den ena polen och de minst vuxenstyrda och minst strukturerade vid den andra. Mitt på finns de naturalistiska eller miljömässiga strategierna. Dessa bygger på inlärningspsykologisk teori (liksom de mest vuxenstyrda strategierna) men är vanligen barninitierade snarare än vuxeninitierade. De används också i högre utsträckning i barnets vardag och dess naturliga sammanhang.

Jag skulle härmed vilja deklarera för läsaren och för logopedutbildningens prefekt att jag har hittat min teoretiska grund. Jag är en naturalist, som tror på att språket utvecklas i mötet, i vardagen, i samtal. Även för barn med autism. Men jag tror också på vikten av specifik inlärning av de färdigheter man vill använda i vardagen, och hoppas att den strukturerade, vuxenstyrda, behaviorismen kan hjälpa mig där. Naturalist med behavioristiska drag – det är nog jag.

Anja Morell, oktober 2006
Anja Morell är leg. logoped på DAHJM Dataresurscenter vid Habilitering och Hjälpmedel i Lund