När min kompensationsförmåga kraschade i Skåne

Som kvinna över 40 har jag lärt mig av livet och kan till stor del kompensera min Asperger och ADHD. Det är skönt att inte alltid råka illa ut i sociala sammanhang. En del tycks tro att mina Asperger och ADHD har vuxit bort. Men det är inte hela sanningen.

Jag är bra på att spela normal – så länge jag orkar – men de som känner mig väl vet hur mycket jag måste sova efteråt. När jag inte orkar längre, blir det extremt tydligt: mina ritualer, mina svårigheter att känna igen ansikten, och annat. Folk blir dessutom förvånade över hur illa jag plötsligt beter mig.

För en tid sedan var jag på en tredagars konferens i Skåne för Riksföreningen Autisms räkning. Jag hoppade in i sista sekunden för att någon annan hade blivit sjuk. Jag såg fram emot konferensen och glömde mina svårigheter med att bland annat hantera stress och snabba förändringar.

Dagarna före konferensen hade jag deltagit i en tvådagars workshop och jag var mycket trött. Under bilresan, halvvägs till Skåne, gick det upp för mig att någon hade sagt att det inte fanns badkar på hotellrummet. Jag badar alltid innan jag går ut, ovillkorligen. Jag duschar inte, jag badar. Jag insåg där i bilen, att det inte skulle fungera. Jag bad, eller nästan skrek mycket stressad ”Stanna bilen!” och kände att "nu orkar jag bara inte mer". En paus vid vägrenen behövdes. Tillbaka i bilen kröp jag ihop och kunde nästan inte prata längre. Jag ”stängde ner systemet” antar jag. Min kloka resekamrat, som också har Asperger syndrom, insåg allvaret. Hon ringde till hotellet och lyckades mirakulöst ordna ett rum med badkar. Jag kunde slappna av och resan fortsatte. Efter ett tag klarade jag av att prata igen också…

Väl framme skulle jag verkligen ha velat gå direkt för att lyssna på ett föredrag. Men det gick inte för jag var tvungen att ta ett bad. I denna situation var min badritual inte ett dugg praktisk eller ens rolig, då jag normalt raljerar lite kring mina ”fixa idéer”. Fast det var skönt att få ordning på tankar och känslor genom en välkänd ritual efter denna skräckresa.

Så småningom gick jag ensam ner till konferensen. När jag kom dit bara vällde det ut människor från föreläsningssalen. En otäck massa närmade sig för att plötsligt omsluta mig och den tycktes dessutom aldrig ta slut. Jag bara stod där. Jag kände mig ganska äcklad dessutom och visste inte hur jag skulle ta mig därifrån. Inte kände jag igen en enda person, fast jag visste att jag träffat flera tidigare. En kvinna tog resolut med mig till ett rum (tack, vem du nu var) där jag hamnade på en stol i ett hörn. Efter en kort stund började jag undra vad jag gjorde där. Då gick jag till mitt eget hotellrum.

Jag sov mycket under konferensen. Jag babblade okontrollerat med människor för att jag inte visste hur jag skulle bete mig. Plötsligt mindes jag inte hur man skulle ”spela normal”. Jag träffade en man som har arbetat ganska länge med min son. Det är ju så att föräldrar oftast känner igen personalen som arbetat länge med deras barn. Men inte den här mamman, inte jag. Jag kände vagt igen honom tack vare hans röda skägg. Helt säker kunde jag dock inte vara så jag ringde hem till sonen, bara för att konstatera att sonen inte var säker han heller. Vi enades om att rött hår handlade det om i alla fall.

Efter middagen samlades folk på hotellets pub, och jag försökte se trevlig ut och konversera som alla andra. Men efter ett (långt) tag märkte jag att i princip alla drog sig undan. Jag hade väl, som vanligt, sagt något som var fel och inte förstått det. Sorgen över att bli bortvald gjorde lika ont som vanligt. Jag har känt den i hela mitt liv. Det är svårt att förstå att man gör fel när ingen säger någonting. När man ”bara ska begripa”, men inte gör det.

Enligt de lärde har jag en enorm kompensationsförmåga, men jag har den på gott och ont. Det mesta av min kraft går åt till att verka vara ”nästan vanlig”. Jag ska även klara av ett jobb, barn och  partner. Det fungerar paradoxalt väl: de flesta ser inte hur jag kämpar för att klara av det. När jag inte orkar hålla fasaden uppe är det svårt för andra att förstå vad som sker. Detta fastän jag faktiskt lugnt och tydligt talar om exakt vad som sker, om någon undrar.

Ofta skrattar jag åt det hela men i Skåne grät jag nästan. Jag hade glömt hur det var när så många funktioner slutar att fungera. Det är nästan tre år sedan jag hade det så svårt sist. Ja inte fasen har det växt bort i alla fall.

Somliga anser att om man kompenserar väl, behöver man ingen diagnos. Kanske är det så för ett litet fåtal, men inte för mig. Mina svårigheter visar sig ytterst ojämnt. Både jag och andra måste acceptera att jag ibland behöver stöd och ibland inte. Den ”normala” fasaden är ju en lögn, som till sist slår tillbaka på mig och mina närmaste.

På konferensen i Skåne fick jag i alla fall uppleva något helt fantastiskt. Jag lyssnade på Helen Tranqvists fina föreläsning om stress och autism. Hon beskrev mitt liv så väl, nästan i detalj, att jag bara häpnade. Hur kan hon veta hur jag har det? Ett citat hon använde fastnade, och det vill jag avsluta med.

The more we succeed in certain areas, the less our teachers are willing to believe that we may be genuinely disabled in other areas.

Lotta Abrahamsson, mars 2006