Mitt barn är ingen lerklump

När ett barn kommer till världen och välkomnas av släkt och vänner är frågorna många. Alla är nyfikna. Blev det en pojke eller en flicka? Vem är hon lik? Visst har han pappas näsa? Eller är det inte morfars? Vi föräldrar och de som finns omkring är spända på att få se hur denna nyskapade mix av mamma och pappa blivit.

Vi är förundrade inför denna nya lilla människa som är alldeles sin egen men ändå så tydligt och så tidigt bär med sig egenskaper från sitt ursprung. Ingen ifrågasätter att egenskaper såsom ögonfärg, om barnet får en rejäl kalufs med tjockt hår på huvudet eller bara några bebisfjun, eventuella skrattgropar, kroppslängd och motorisk utveckling är nästintill uteslutande medfödda. Det ses inte som ett verk av föräldrarnas fostran och mer eller mindre lyckade föräldraskap. I vanlig uppväxtmiljö kommer barnet att utveckla dessa förmågor utan att föräldrarna behöver göra så mycket alls förutom att vara just föräldrar.

På samma sätt utvecklas barnet psykiskt. Barn har normalt sett en medfödd förmåga och vilja till kommunikation och samspel. Barnet har en medfödd förmåga att härma och att agera utifrån den respons den får av sin omgivning. Människorna i barnets omgivning, stora som små, behöver inte vara så mycket mer än sig själva för att barnet skall utvecklas.

Men när det kommer till barnets psykiska egenskaper och beteende så ses barnet av många närmast som någon slags lerklump föräldrarna kan forma lite hur som helst. Som att man kan dreja den där lerklumpen till att bli nästan som vi vill ha den. Så kallar man drejandet uppfostran. Eller föräldraskap kanske.

Vi föräldrar får lära oss hur man drejar sin lerklump på bästa sätt av vår omgivning, far- och morföräldrar, genom att läsa böcker, genom att fråga andra föräldrar på olika nätforum, genom rådgivning på BVC. Vill lerklumpen inte alls formas såsom vi föräldrar och omgivningen förväntar oss så måste ju rimligen föräldrarna då inte vara så bra på det där med att dreja.
Man tänker inte i första hand att de föräldrarna som inte, utifrån sett, lyckas lika bra i sitt drejande kanske fått en helt annan slags lerklump i sin hand. En klump där de vanliga metoderna kanske inte fungerar. En klump som kanske aldrig kan formas på samma sätt som de andra.

Jag säger inte att den inverkan föräldrarna har på sitt barns utveckling är försumbar. Absolut inte. Den är viktig. Men barns grundförutsättningar är olika från start. Där finns ärftliga egenskaper. Även när det gäller sådana saker som förutsättningar att utveckla impulskontroll, kunna sova gott om natten, förmåga att utveckla socialt samspel, mental flexibilitet och andra förmågor. Hos ett normalfungerande barn kommer de här sakerna mer eller mindre automatiskt.
Trots det bemöts föräldrarna till de barn som fungerar annorlunda ofta med en stor misstänksamhet. Man letar intensivt efter orsaker i omgivningen och framförallt familjen, till att barnet är hyperaktivt, inte klarar av samspelet i barngruppen, ofta hamnar i konflikt, inte tycks lyssna, har dålig impulskontroll, får utbrott och allmänt beter sig på ett sätt som omvärlden inte förväntar sig. Är det inte att föräldrarna är lite dåliga på det där med att sätta gränser så är det att de är för stränga. Är det inte att barnet har börjat för tidigt på förskola så är det att det varit hemma för länge. Har inte mamman dålig anknytning till barnet så heter det att hon knutit barnet till sig alltför hårt.

Jag har träffat många föräldrar till barn med funktionsnedsättningar som drabbats av egen psykisk ohälsa som till exempel depression. Då ligger det ju kanske nära till hands att tro att barnet som är utagerande är det för att föräldern inte mår bra. Så kan det ju förstås vara. Men det kan lika gärna vara tvärtom. Eller både och. För har barnet en problematik som lägger en stor extra belastning på familjen så ökar risken att en eller flera andra familjemedlemmar börjar må dåligt.

När sömnbristen är konstant för att barnet år efter år inte sover på nätterna, när varje måltid är en kamp, när oron är stor, när man undrar vad grannarna tänker när barnet skriker, när det inte ens går att föra ett telefonsamtal, när konflikterna är många, när man börjar dra sig för att träffa andra för att det fungerar så dåligt varje gång så är det inte konstigt om detta får konsekvenser. Särskilt då det bland föräldrarna till de här barnen finns en överrepresentation av föräldrar som själva har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och därmed kan ha en ökad sårbarhet och egna svårigheter.

Då kan man som förälder förstås behöva hjälp. Men den hjälpen är faktiskt närmast förgäves om inte barnet samtidigt också får det stöd det behöver. Om inte stödet och anpassningen i skolan finns. Om inte barnet också bereds den vård, eventuella medicinering och andra insatser som kan vara aktuella. Om föräldrarna inte får avlastning. För om föräldern mår dåligt av konstant sömnbrist och den stora stress som finns i vardagen så hjälper det faktiskt inte att läkaren på vårdcentralen skriver ut antidepressiv medicin.

Mitt barn är ett av de barn som inte utvecklas som andra. Alla mina föreställningar, som jag nog faktiskt ändå hade, kring hur jag som förälder skulle forma mitt barn, dreja den där lerklumpen, har jag fått släppa. Han är ingen lerklump som låter sig drejas. Han är faktiskt inte särskilt formbar alls utan tvärtom väldigt fyrkantig och rigid. Istället får jag försöka forma det jag kan. Jag får forma mig själv så att jag passar honom istället för det motsatta. Jag får arbeta hårt för att hans tillvaro i förskola och sedan skola formas efter honom och inte blir ett försök att trycka in honom i en mall där han ändå aldrig kommer passa in.

Till dig som ändå tror att vi föräldrar kan skapa just det barn vi hade tänkt oss genom att forma det, uppfostra det så skulle jag vilja ställa en fråga. Hur ska jag göra för att, om jag får fler barn, nästa gång få ett långt barn med fräknig näsa och en sådan där charmig glugg mellan framtänderna?.

Spindelmamman79, mamma till ett sjuårigt barn med autism, november 2013

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.