Min hund fick mig att överleva

När jag var 30 år gammal hann livet ikapp mig och jag började må väldigt dåligt. Innan dess hade jag lyckats hålla grubblerierna i schack trots att jag länge vetat att något var “fel”. Vad som var fel visste jag inte, och ville heller inte veta. Så jag arbetade och ångade på för att inte tankarna skulle tränga sig in och ställa till det. Men till slut orkade jag inte. Jag gick, eller snarare rusade, in i väggen och hamnade i en djup depression.

Under de följande åren var mitt liv minst sagt trassligt. Innan jag som 40-åring till sist fick min Aspergerdiagnos hann jag bland annat göra ett självmordsförsök och tillbringa ett halvår i fängelse. Hade jag inte haft min hund under dessa år är det tveksamt om jag hade levt idag.

Agneta Lindberg med hund Agneta med hunden Tito
Min blandraskille Tito var den absolut viktigaste “personen” i mitt liv. Han fanns alltid där, var mitt stöd och ständige följeslagare. Och han var den jag kunde prata med. Jag har alltid haft svårt för att berätta om mina bekymmer och dela mina känslor med andra. Andra människor alltså. Med djur går det bra. När jag var barn var min bästa vän min älskade katt Tussan, och under den här svåra tiden fanns alltså Tito där för mig.

Och jag fanns där för honom. Jag hade ansvar för honom – han hade ju bara mig. Det ansvaret var viktigt, och gjorde att mitt kaotiska liv åtminstone fick viss struktur. Jag kunde till exempel inte stänga in mig långa perioder, hunden måste få sina promenader. Och i och med att jag gav Tito mat var det lättare att komma sig för att själv äta. Jag har inga hungerkänslor och då är det lätt att glömma bort måltiderna. Så Tito var verkligen viktig på många sätt.

Idag är Tito borta sedan många år. Men jag tänker ofta på honom. Jag saknar honom förstås ibland, men mest tänker jag på vilken underbar hund han var och vilken tur jag hade som fick ha honom i mitt liv i nästan fjorton år. Jag hoppas han har det bra och är lycklig i hundhimlen nu – äter grisöron, jagar bollar och får simma och leka i vattnet varje dag. Det är han verkligen värd...

För fyra år sen tassade en ny kille in i mitt liv och mitt hjärta. Min nya sambo är en härlig, brun storpudel som heter Frihamras Dusky Meadow Brown, men för att inte vricka tungan kallar jag honom Dito. Det är fantastiskt att ha en hund som bästa vän igen. Även om jag idag mår bra och har ett fungerande liv är hunden viktig för mig. Inte livsviktig, men väldigt viktig. Livskvaliteten ökar. Allt det Tito gav mig får jag nu från Dito. Jag mår bättre, såväl psykiskt som fysiskt, med en hund i mitt liv. 

Dito är så mycket. Han är min sambo, bästa vän, världens bästa sällskap, min förtrogne och min hobby. Men han är mer än så. Han arbetar för mig. Jag har utbildat honom till certifierad servicehund. När han har sitt gula servicehundstäcke på sig är han i tjänst och jobbar som min assistent och ledsagare. Som certifierad servicehund får Dito ofta följa med trots att “vanliga” hundar inte är tillåtna. Det betyder mycket för mig eftersom jag sällan klarar av att utan sällskap hantera nya platser, människor eller aktiviteter.

Tyvärr ligger Sverige långt efter till exempel USA när det gäller tillgänglighet. I USA stipulerar en federal lag att överallt där allmänheten får vistas måste också servicehundar vara tillåtna. Så är det verkligen inte i Sverige. Här händer det att till och med synskadade med ledarhund nekas tillträde till restauranger, och för oss med andra typer av assistanshundar är det än sämre med tillgängligheten...

Trots Sveriges tillkortakommanden på tillgänglighetsfronten kan jag inte tänka mig att leva utan min underbara servicehund. Han är bara bäst. Och tänk vad konstigt det är med djur, de är liksom aldrig för mycket eller för nära. Jag har stort behov av att få vara ensam och kan ibland känna mig trängd av en person – även om hen befinner sig i ett annat rum. Att hela tiden ha folk omkring mig klarar jag helt enkelt inte av.

Men med Dito är det precis tvärtom, honom vill jag helst ha inom synhåll hela tiden. Det är skillnad på folk och fä och jag har mycket lättare för att umgås med djur än med människor.

Agneta Lindberg, oktober 2014

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.