Lillan visade tidiga tecken från början

En månad efter att båda våra äldre barn - 2 och 3,5 år gamla - fått diagnosen autism, föddes vår minsting. De ytterst diskreta tecknen, som jag sett hos båda mina äldre barn, fanns hos Lillan redan från början och det gjorde mig medveten i all min kontakt med henne. Hon var så lik dem!

Lillan hade avvikande ögonkontakt. Vi upptäckte att hon gärna undvek direkt ögonkontakt, att hon tittade på munnen istället, att blicken avvek när vi kom för nära. Hon kunde inte hålla kvar fokus på oss i lek, utan distraherades av allt. Hon hade en svag joint attention, och imiterade aldrig.

Den här gången, med henne, slapp jag tänka ”om jag bara hade vetat”.
Jag visste. Och nu fick jag chansen att göra om och göra rätt. Vi valde att hjälpa Lillan fokusera genom att låta henne leda. Vi satsade å ena sidan på lustfylld samvaro – ju svårare desto roligare. Å andra sidan vägrade vi henne hjälp om hon inte tittade på oss först, och vi ökade successivt kraven så fort hon klarat en nivå. Vi tecknade för bättre språkförståelse, och jobbade medvetet med gester, ansiktsuttryck och kroppsspråk. Allt handlade om kommunikation och samvaro!

Vi jobbade med ögonkontakt och delad uppmärksamhet genom att till exempel börja vid ”bekvämt avstånd” i leken och jobba oss närmare. Jag kunde ha Lillan i famnen och ”dippa henne bakåt” så hon kiknade av skratt, sen promptade jag henne att titta på mig innan jag upprepade. Jag pressade inte men tangerade gränsen. Jag lockade henne att följa min blickpekning mot en rolig leksak som dök upp någonstans.  Vi gick undan, tränade där det var lugnt. Vi använde oss av en kryptunnel i tyg för att avskärma synintryck vilket hjälpte henne fokusera otroligt bra på mig när vi lekte titt-ut. Jag letade alla sätt som lugnade henne, erbjöd massor av kroppskontakt och gos.

Vi jobbade med imitation och började härma ALLT Lillan gjorde! Hon uppmärksammade fort, upprepade ofta. Det blev mer frekvent, fin turtagning, och sen kunde vi själva initiera leken med bekanta rörelser. Nya rörelser var länge omöjliga, men när hon själv testade nya rörelser så hakade vi på - gjorde henne medveten, skapade samspel och lek. Till slut började det komma också komma oralmotorik, ljud och ord. Vi har aldrig krävt nya saker av henne, utan bara byggt på hennes initiativ.

För att locka till kommunikation höll vi fram till exempel fram druvor och såpbubblor som Lillan fick först om hon tittade på oss. Avstånden ökade, och uppgiften blev hela tiden svårare. Vi höll saker utanför räckhåll, och arbetade så småningom fram ett pekande finger! Vi tecknade, promptade och belönade hennes försök. Vi gav henne uppmaningar och väntade, jobbade på gester. Vi lekte, engagerade henne och pausade hela tiden för att vänta in henne och ge henne chansen att ta sin tur.

Vi tränade medvetet hennes motorik genom att helt enkelt låta henne göra saker själv! Uppmuntrade allt, lät henne använda sin kropp och uppleva så mycket som möjligt med sina sinnen.

Lillan är nu strax 20 månader. När det sociala intresset och förmågan till imitation tog fart, så exploderade hennes utveckling och på de flesta håll håller det i sig. Hennes ögonkontakt är mycket bättre men här märker vi att det fortfarande finns mycket att jobba på. Hon kommunicerar riktigt bra och hon är en riktig liten härmapa som älskar att leka med storasyster. Hon är framåt i sin motorik, har god språkförståelse och uttrycksförmåga, är kognitivt långt fram, nyfiken, envis, och har ett fint lekbeteende.

Vi är säkra på hennes diagnos; ser hennes avvikande ögonkontakt, hennes sätt att ”fastna” i saker, vara otroligt avvaktande mot andra barn, och gärna ta genvägar i kommunikationen om hon tillåts - men vi inser att diagnos kommer dröja. Trots utvecklingen vet vi att så fort vi slarvar med vårt förhållningssätt så märks det. Hon är beroende av medvetenheten, stödet och kunskapen runt omkring sig - men den räcker långt!

Vore det inte härligt om vi kunde hitta de här barnen tidigt så att vi faktiskt har förutsättningar för att lotsa dem rätt istället för att bara vilja ”korrigera”? Det är utan tvivel fantastiskt att se hur enkelt det är att stimulera rätt beteende innan ”fel” beteende är inlärt - jag ser våra otroliga resultat varje dag. Lyckas vi fånga barnen så här tidigt, innan de tappar intresset och halkar efter, så tjänar vi MASSOR!

Nilla, mamma, februari 2012