Jag är inte riktigt normal

Om jag säger att jag är onormal, blir andra upprörda och hävdar motsatsen.

"Det är klart att du är normal, vi tycker om dig som du är... du har många goda kvaliteter", säger man till mig.

Men jag är fortfarande onormal. Den som stuckit ut ur mängden hela sitt liv, är inte normal.

En som aldrig passade in i grundskolan. Som föll ut och ingen förstod sig på. Som tillslut hoppade av med buller och bång i högstadiet, eftersom ingenting ändå fungerade.

Det är mig det handlar om. Jag är ju inte riktigt normal.

Jag har hoppat på och av otaliga arbeten och kurser. Alla försök till att delta i arbetslivet som en hederlig medborgare, sket sig gång på gång. Samma sak med en mängd olika slags skolor och kurser jag försökte mig på.
Det är ju inte riktigt normalt.

Hemma grälade vi ofta... för att jag inte kunde uppföra mig som ”normalt” folk.

Är det då onormalt att ändå klara sig emot alla odds... Att alltid ta egna, oväntade, inga självklara, färdiga vägar i livet. Att överleva med en stor livserfarenhet och kunskap om hur livet kan levas. Är det normalt eller onormalt?

Får jag tillåtelse att säga att jag är onormal, utan att det uppfattas av mina medmänniskor som onormalt?
För man kan undra om det normalt att vara onormal... eller onormalt att vara normal?

Barbara Gahmberg, september 2012

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.