Hur skolan var för mig – och tips till lärare

Jag fick min diagnos Asperger först vid 25 år, därför kunde skoltiden sett mycket annorlunda ut om jag fått en tidigare diagnos. Mina första tre år i skolan, gick jag i en montessoribyskola, med små klasser där man fick tid för sina frågor och hjälp om man inte förstod. Där trivdes jag mycket bra; jag kände mig sedd, och kunde ofta vara för mig själv.

I mellan- och högstadiet hade jag en kompis och vi var bästisar i skolan. Vi umgicks mycket på rasterna. Från fyran till sjuan blev jag lite retad. Vissa grejer, som att några kallade mig för gris, blev jag enormt arg för. Jag var explosiv som få och använde nävarna (min teori är att jag blev rosa i ansiktet när jag blev arg, vilket gjorde att jag kanske såg ut som en gris i andras ögon). Oftast gick det bra för mobbaren - jag var klumpig och kunde inte springa ifatt. Men de få tillfällen jag kom ikapp, då fick de stryk och därefter började jag gråta - varför det blev så vet jag inte.

Jag skolkade i idrott under stora delar av skolperioden. Detta berodde på att jag var klumpig, sprang långsamt, och ofta trillade eller snubblade på redskapen vid redskapsgymnastik, vilket jag skämdes för. När det var någon form av skoltävling, t.ex. friidrott, var jag alltid ”sjuk” eller hade ”stukat foten/handen”. För mig hade det räckt att jag fick prova någon annan idrott, och att inte läraren varit så rigid i att följa betygsmallen i idrott. Jag är inte ensam om att känna så här, speciellt hos oss med AS. Många elever utan AS tycker om att delta i gruppidrotter, som fotboll och brännboll. För oss med AS kan det skapa problem med gruppidrott: man vet inte vilken roll man ska ha, i vilken ordning man ska passa bollen och varför. Jag tror att man som lärare måste se individen mer, det finns oftast något som varje individ tycker om, om man får prova sig fram.

Jag ifrågasatte ofta, vissa lärare tycker det är jobbigt att bli ifrågasatta. Några exempel: Varför gör vi så här? Varför ska man räkna algebra när man inte ska jobba som ingenjör? Ett annat exempel var från lågstadiet då vi hade varsin skolbänk med en låda i där man lade sina böcker och skrivmaterial. Jag hade inte städat min låda så noggrant och det tyckte läraren att jag skulle göra, fastän alla andra fick göra en rolig uppgift. Jag frågade varför det inte kunde vänta, men hon sa att så är det bara. Jag sa till läraren att hon kunde gå och hänga sig eller dra åt helvete. Hon vågade inte säga något till mig mer under hela skoltiden.

Sammanfatta texter är jättesvårt. Jag vet inte vad jag ska prioritera i texten och tar därför med allt eller sådant som kanske inte är väsentligt. Det är speciellt svårt när man ska läsa texter inför skolarbeten: det tar enormt lång tid och det är inte säkert att det är som är relevant är med.

Ojämn begåvning: Jag hade lätt för huvudräkning i skolan, därför blev jag satt i lite svårare matte i mellanstadiet. I högstadiet trodde jag det skulle bli lätt med matten, men jag hade väldigt fel. Procenträkning och vissa tal gick väldigt lätt, hur jag räknade ut talen kunde jag inte förklara, vilket läraren inte kunde acceptera. Man var tvungen att förklara hur man kom fram till talen. Algebra och formler, x och y – allt vad det heter – det fastnade inte i huvudet hur jag än gjorde. Jag fick starta om hjärnan på nytt vid varje mattelektion. Varför det är så kan jag inte förklara. Vissa dagar hade jag väldigt lätt att lära mig, vissa dagar fattade jag ingenting, detta gjorde att lärarna ofta överskattade mig.

Stresskänslig: Detta lade jag märke till främst under gymnasiet, under mellanstadiet fungerade det ganska bra, för att jag lade enormt mycket tid på läxor och skolan. På gymnasiet har man mycket större eget ansvar för sina studier och det fungerade inte så bra för mig. Det var svårt att plugga flera ämnen samtidigt, det blev bara rörigt och jag klarade inte att schemalägga studierna. Jag hade behövt någon som kunde hjälpa mig att strukturera och planera bättre. På Komvux läste jag endast två till tre ämnen per termin, och det gick bra.

Muntlig redovisning: Först ska man lära sig texten, vilket tar enormt lång tid för mig, kanske en vecka av plugg för att redovisa en A4-sida utan att läsa innantill. Sedan får jag ofta kämpa med att få igång talet, det kommer inte automatiskt. Därefter skulle jag stå framför eleverna och redovisa mitt ämne tillsammans mitt dåliga självförtroende och självkänsla. Att se på den jag talar till kan göra att jag tappar koncentrationen, och att se på andra är ju något som krävs vid en redovisning. Det hade underlättat lite om jag hade fått stå och kolla in i väggen eller om man fått läsa in en digital bildberättelse, eller göra en skriftlig redovisning. Även här gäller det som lärare att inte vara alltför rigid; om det inte fungerar för eleven med muntlig redovisning för klassen, kan ett tips vara att hålla en muntlig redovisning för endast läraren, eller kanske att lämna in en skriven variant.

Jag såg aldrig vitsen med grupparbeten. För det första såg jag ingen anledning att jobba med andra, när jag kunde göra det bättre själv. För det andra så ville jag ha kontroll över allt jag gjorde. Jag tycker att lärare behöver bli bättre på att förklara varför man ska samarbeta.

Fredrik Eriksson, juni 2012

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.