Ensamvarg och flockdjur

De flesta människor med Aspergers syndrom är ensamvargar. Jag tror att det både beror på oss själva och på vår omgivning. Vi är så fokuserade på oss själva att alla andra blir irrelevanta, och det förstärks av att vi inte känner oss accepterade för dem vi är. Därför håller vi oss undan. Det är ett faktum att vi med AS blir utstötta av andra lika mycket som vi själva drar sig undan. Isoleringen tror jag gör våra sociala problem större än de från början egentligen är. Dessutom kan man ställa sig frågan om en person drar sig undan för att hon blir utstött, eller om hon blir utstött för att hon drar sig undan.

Människan är ett flockdjur, vilket bland annat innebär att en grupp gärna stöter bort personer som inte passar in. Även vi som har AS vill vara en del av en grupp, och därför försöker många av oss att anpassa oss efter de regler som finns. Men oftast resulterar det bara i kaos. Detta kaos beror på en felkoppling någonstans. De regler som de flesta tar för givna och har inbyggda, finns inte inbyggda hos oss. Jag brukar därför be min omgivning säga till när jag gör någonting fel, förklara varför det är fel och slutligen förklara hur jag ska göra istället. Men eftersom reglerna är inbyggd kan de flesta inte svara på varför någonting jag gör är så fel, de kan bara säga att det är fel.

För att ta ett gammalt exempel som jag har brottats länge: Vad säger man om ett par byxor man anser vara fula? En tjej kommer fram och undrar vad jag tycker om hennes nya byxor. Jag förstår att hon är stolt över dem, men jag anser att de är fula som stryk. Jag tror att jag nu har rätt att säga vad jag tycker eftersom jag faktiskt har blivit tillfrågad. Men när jag gör det, brukar de flesta skrika i högan sky ”Så kan du ju inte säga!”.

Då undrar ju jag förstås varför jag inte ska säga vad jag tycker när jag har blivit ombedd att göra just det. På det har alla människor ungefär likadana argument. De anser att jag ska ”linda in” svaren i diplomatiska utlägg som ”ja, det är ju inte riktigt min stil” eller liknande, för att inte såra personen som frågade. Det lustiga är att alla verkar använda sig av samma knep, men aldrig uppfattar när de får dem utspelade mot sig själva. Slutsatsen är alltså att man bara får säga vad man tycker så länge det är någonting positivt. Det irriterar mig till förbannelse – varför frågar man om man inte är beredd på ett ärligt svar?

Många av oss med AS tillbringar otroligt mycket tid till att granska och memorera varje moment i andra människors rörelsemönster. Vi knyter samman alla gester och miner till vad som sägs i ett visst samtal, och imiterar det sedan själv. Det finns till och med de som använder sig av precis samma ord i det samtal de tagit kroppsspråket ifrån.

Jag har ofta stått alldeles bredvid en främmande människa och intagit samma kroppshållning eftersom jag tror att jag då ser ut som en i mängden. Men det ser mest klumpigt, tillgjort och i många fall hånfullt ut. Det skapar alltså mer problem än det löser. För att bli accepterad som en levande individ finns det inget annat sätt än att apa efter de människor vi vet uppfyller alla kriterier för att anses vara normal. Tyvärr anser bägge parter att de andra är dumma och svårhanterliga. Skillnaden är att vi med AS faktiskt accepterar det vi inte förstår, och det enda vi begär är att få det förklarat. Det är någonting flockmänniskan inte förmår, av rädsla att bli smittad och sedan bli dömd till ett liv i utanförskap.

Men vår strävan att bli accepterade konkurrerar med vår tendens att sätta oss själva i centrum och tycka att alla andra människor är slöseri med tid. Det är inte så att någon annan inte kan vara viktig, men det finns alltid mycket roligare saker att göra än att tänka på andra. Jag ser inte meningen med att sitta på en fest eller liknande och prata strunt, när jag kan sitta hemma och pyssla med datorn utan att behöva fundera så mycket. Detta är inte i brist på respekt, det är i brist på intresse.

Visst kan det vara intressant att veta vad som pågår i ett annat huvud än mitt eget, men det är inte lika intressant att sitta och försöka förstå vad det är folk menar. De säger oftast inte ens hälften av vad de menar, och menar inte ens hälften av vad de säger. Dessutom avslutar de alla utlägg med meningar som ”Du vet vad jag menar.”. Visst vet jag vad personen menar om det hade varit jag själv som sagt det, men hur i hela friden ska jag kunna veta vad personen menar utifrån sig själv? Detta utmynnar i att jag sitter där, nickar och skrockar lite, men alltid går ifrån ett samtal med en stor labyrint av frågor i huvudet.

Vem kan egentligen, helt ärligt, säga att man tror på andra människors existens? Vår känsla av att det bara är jag själv som är verklig, tror jag kan förklara det som många tolkar som avsaknad av empati. De flesta som hamnar inom autismspektrumet utmålas ofta som känslokalla zombies. Andra tror att vi inte förstår när någon är ledsen eftersom vi är så självcentrerade (vilket inte bara existerar bland diagnosticerade individer) och inte reagerar på det sätt som anses vara lämpligt. Vi vet visst när folk mår dåligt, men eftersom vi själva inte tillåter beröring från vem som helst, petar vi inte heller på vem som helst. Det är inte vem som helst som får räcka mig en näsduk eller lägga en arm om mig. Därför behandlar jag inte heller någon så, om jag inte vet att det är vad den personen önskar av mig.

Många människor blir berörda av ledsna människor därför att de sätter sig in i deras situation. För att citera en vän, då hon grät över en scen i Anne Franks dagbok: ”Jag gråter ju inte för att det är synd om henne, jag gråter för att jag tycker synd om mig själv om jag var hon.” Jag fungerar inte så. Jag tycker att det är synd att någon är ledsen för att jag av egen erfarenhet vet att det är jobbigt att vara ledsen, men jag känner mig inte delaktig eller ledsen själv. Det är som att prata med människor som förutsätter att man förstår hur de tänker. Jag vet inte hur en ledsen människa känner sig, jag vet bara hur jag känner mig när jag är ledsen, och vad är det som säger att vi känner samma sak?

 Maud Högberg, januari 2006

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.