Att ha Asperger och vara förälder – går det?

Att ha Asperger och vara förälder, går det? Jo, det tror jag. Jag fick min diagnos när mina barn var åtta och fem år, då var jag 34 år gammal. Jag har också adhd.

Jag är en person som är perfektionist, har kontrollbehov, kan inte be om hjälp och är livrädd för att göra fel. Jag har alltid fungerat bra utåt och klarat mig själv, men också mått väldigt dåligt – något har inte stämt.

När jag fick barn utvecklade jag också en stark pliktkänsla. Dessa egenskaper gjorde att det har fungerat och jag har alltid ansett att mina barn inte skall lida för att deras mamma inte är som andra. Hur jag än har mått, har jag alltid satt mina barns behov först, kanske till överdrift.

Vissa delar av funktionsnedsättningen kan ställa till med problem. Barn hörs och syns och det skall de få göra, men när man är ljudkänslig krävs det stor självkontroll för att inte explodera. När det händer har jag alltid bett om ursäkt och förklarat att det inte är deras fel, utan det är jag som inte klarar av det.
Svårigheter finns också i att man är tvungen att ha kontakt med fler människor än vad man egentligen orkar med. Det är barnens kompisar samt föräldrar, dagispersonal och senare skolpersonal. Det blir många möten; barnen skall till läkare, tandläkare, det är utvecklingssamtal och föräldramöten. Det är många tider att passa och det inträffar ofta oförutsedda händelser.

Vissa rutiner har varit jobbiga. Ofta är det de som jag själv har svårt med, som att borsta tänder två gånger om dagen och att duscha lagom ofta. Jag upplever att man måste vara ganska flexibel för att få det att gå ihop: försöka ha fasta rutiner, men hela tiden veta att de kommer att ändras. Jag är ganska hård som mamma, vissa regler skall bara följas, punkt slut, men jag har också gett barnen mycket frihet och alltid litat på dem, lite naiv kanske.

Eftersom det inte är lätt för mig att samarbeta, har jag haft svårt att låta dem hjälpa till hemma. De har väl ansetts som bortskämda av andra. Jag är orolig för att mitt kontrollbehov är i vägen för deras utveckling. Jag vet att ju äldre de blir, desto mer måste jag släppa taget och lita på att de kan själva.

Jag tror inte att jag har kunnat lära dem så mycket om konflikthantering. Det sociala samspelet har de fått lära sig på dagis, skola och på fotbollsplan. Mina barn har varit och är aktiva, och tack vare deras pappa har de kunnat spela fotboll, pingis m.m. Jag själv klarar inte av att hantera sådant. Jag ställer upp som chaufför om det behövs.

Mina regler som mamma har varit att alltid ha mat på bordet, barnen skall ha hela och rena kläder. Hemmet skall vara så pass rent att de inte skall behöva skämmas om de tar hem kompisar. Jag försöker själv att se proper ut när vi är ute tillsammans, dock är det så med tonåringar att allt man gör är pinsamt. Framför allt skall de veta att jag bryr mig om dem och att de skall kunna prata om allt med mig.

Allt detta låter som det bara är problem, men barnen har gett mig väldigt mycket och tack vare dem har det varit ordning och reda i mitt liv. Dessutom har vi haft väldigt roligt tillsammans. Vi har varit väldigt kreativa tillsammans. Barnen är idag 13 och 16 år. Båda har klarat sig mycket bra i skolan, är skötsamma och trevliga. Från dagis och skola har det bara varit positiva omdömen. Jag är mycket stolt över dem.
Med hjälp av deras pappa har de haft ett normalt liv, tycker jag. Om de tycker att det varit bra, kan bara framtiden utvisa. Jag gör så gott jag kan. Viktigast tycker jag är att ge dem trygghet. Jag vet att jag älskar mina barn.

Att skaffa barn när man har ett funktionshinder kräver mycket av en. Ett barn kanske räcker. Mitt råd är att tänka igenom det hela väldigt noga: det är ca 20 år av ditt liv det gäller. Läs mycket om barn och om Aspergers syndrom. Skaffa kunskap. Pappan till barnen måste förstå att han kan få ta ett stort ansvar. Det är lätt att tänka "en bebis är så liten och gullig" men den svåraste tiden kommer när barnet är över tio och blir mera självständigt. Tänk också på att det finns en ärftlighetsrisk. Då kan det bli väldigt jobbigt.

Vilken hjälp kan och vill man ha? Det är nog olika beroende på vem man är. Om jag hade haft min diagnos innan jag fick barn hade jag nog främst velat ha samtalshjälp. Samtal med någon med kunskaper om Aspergers syndrom. Någon som kunde tala om när det är lagom, så att det blev balans mellan barnens behov och mina. Det är lätt att driva sig själv till utmattning.

Att ha boendestöd och kontakt med handikappcentrum, är något som har hjälpt mycket. Någon som kan rycka in och fixa det som man för tillfället inte klarar av, till exempel en kontaktperson till barnen, skulle ha varit bra. Den andra föräldern kanske jobbar heltid och finns inte alltid tillgänglig när det behövs. I dag finns det nätverk för föräldrar, men det är svårt att vara med, när man inte på ett bra sätt kan kommunicera med andra. Behoven och problemen är olika. Far- och morföräldrar måste få kunskap, så de kan vara en resurs. Mödravårdscentral och BVC behöver mer kunskap. Jag tror att en person med Asperger ropar på hjälp på ett annorlunda sätt och fångas inte upp. Själv hade jag en djup depression när min äldsta var spädbarn, men ingen såg det.

Strax innan jag fick min diagnos blev jag sjukskriven. Barn och arbete fungerade inte – jag klarade inte av att byta roller så ofta. Barn är ett heltidsarbete och tack vare att jag slapp arbeta har jag kunnat vara en bättre mamma.

Malin, oktober 2011