Aspergers syndrom och akademiska studier

Jag har alltid tyckt om att få ny kunskap. I högstadiet och gymnasiet var jag en plugghäst, jag tyckte om att studera och fick toppbetyg i de flesta ämnen. När jag sedan började studera på högskolan ändrades allt. Det var inte roligt att studera längre och jag nådde precis upp till kraven för godkänt. Det blev som en chock. Jag var inte beredd på att högskolan skulle vara så annorlunda mot gymnasiet.

Under tiden jag läste på högskolan förstod jag inte vad som var så svårt och stressfullt. Betygskriterierna, kontakten med lärarna och studiematerialet var några av de svåraste elementen för mig. Jag förstod för det mesta inte vad betygskriterierna syftade på, kontakten med lärarna existerade knappt, då de hela tiden var upptagna och studiematerialet i varje kurs bestod av flertalet tjocka böcker och långa akademiska artiklar på engelska. I högstadiet och i gymnasiet har jag alltid kunnat ställa frågor till lärarna om jag har varit osäker på något. I högskolan var det inte möjligt. Lärarna jag hade på högskolan var alltid upptagna och hänvisade till litteraturen vid frågor. Jag tycker generellt om att läsa, men jag förlorade intresset för att lära mig något när jag behövde läsa flera otydliga artiklar, som i genomsnitt var på 15–30 sidor.

Jag fick diagnosen Aspergers syndrom när jag studerade sista året på högskolan. Det var inte oväntat och jag hoppades då på att diagnosen skulle ge mig mer stöd i studierna. Efter att jag hade fått min diagnos letade jag upp information om stöd för funktionshindrade studenter. Jag hittade en hemsida som informerade mig om att det på varje universitet och högskola ska finnas en samordnare som ska stödja studenter med funktionsnedsättningar. Det gav mig hopp att inte ge upp studierna riktigt ännu och jag kontaktade samordnaren på min högskola. Hela processen av att jag själv kontaktade olika parter, samordnaren, lärare och programansvarig, ledde till att jag fick 10 timmar extra handledningstid och ungefär 2 månader extra för att lämna in mitt examensarbete. Examensarbetet var det sista jag skulle lämna in i utbildningen för att bli färdig med mina studier på högskolan.

Jag fick nu äntligen hjälp, men det var inte tillräckligt. Under det halvår som jag genomförde examensarbetet, hade jag fått ett ökat blodtryck på grund av all stress och oro. Jag hade svårigheter med att utföra vardagsrutiner, såsom att äta, duscha, sova och städa och jag var konstant ledsen, stressad och orolig. Jag mådde väldigt dåligt och all energi jag hade gick åt till examensarbetet. Jag hade inte tid över för att återhämta mig och jag förstår idag hur mycket det påverkade mig.

Det tog mig ett halvår att få ordning på mitt blodtryck och över ett halvår att komma över svårigheterna med att utföra vardagsrutiner. Jag mår bättre idag och är noga med att det finns tid över för återhämtning och nöje.

För mig var det en omställning att studera på högskolan. Oavsett om man har Aspergers syndrom, adhd, dyslexi eller annan funktionsnedsättning, så ska varje individ ha möjligheten till att få ett anpassat stöd för att kunna studera på högskola och universitet. I Sveriges skollag står det att det är skolans ansvar, oavsett om det gäller förskolan, gymnasiet eller universitet och högskolan, att hjälpa individen att nå upp till de uppsatta studiekraven för godkänt. Ifall studenten inte får tillräckligt med hjälp, så ska individen vända sig till skolan i första hand. Jag visste inte om att det var skolans ansvar när jag studerade, utan antog att ansvaret att söka hjälp låg på mig själv.

Jag hoppas på att fler med funktionsnedsättningar vill och kan studera på högskolan i framtiden. Den kunskap som jag har fått via högskolan uppskattar jag och jag tycker att den har utvecklat mig som individ. Jag vill gärna komma med några råd och tips som jag hoppas att andra kan använda för att bättre klara av sina egna utmaningar.

Tips och råd

  • Tillgodose grundläggande behov i första hand – Bland annat mat, sömn och vila
  • Fokusera på en sak i taget – Kurser eller händelser i framtiden kan vänta, fokusera på det du gör idag
  • Glöm inte att belöna dig själv efter hårt arbete – Återhämtning är viktigt, men det måste också kännas meningsfullt
  • Acceptera läget – Utgå ifrån vem du är och vad du orkar, inte vad andra tycker
  • Det är okej om det tar längre tid än väntat – Fokusera på att du får det gjort, även om det tar tid
  • Behöver du hjälp, leta efter den och ge inte upp! – Du har rätt att få hjälp, även om vägen dit är svår och långsam
  • Stöd från nära och kära – Det hjälper att ha stöd från omgivningen
  • Hitta ett stödjande nätverk – Försök hitta andra i samma sits som du och dela erfarenheter

Anna Härås, mars 2016

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.