Aspergers syndrom hos såväl partner som barn

Genom åren har jag träffat fler och fler personer som liksom jag själv har eller har haft en partner med Aspergers syndrom. Många gånger har misstankarna och ”aha”-upplevelsen börjat när något av barnen utreds. Bitar faller på plats, ibland bara för den ena av föräldrarna, ibland för båda. Sedan börjar en ny tid. Den nya insikten ger många känslor, såväl positiva som negativa, och det är mycket som kommer upp till ytan som behöver bearbetas.

Vår son var sju år när utredningen hos BUP startade. Vi började läsa böcker om olika funktionshinder men när vi läste om Aspergers syndrom så var det som att läsa om såväl vår son som min man. Plötsligt kom vi till insikt om att många av problemen som min man hade kämpat med i hela sitt liv inte bara var depression, dålig självförtroende och liknande, utan att det hade ett namn. Det fanns en förklaring till att 10-15 år hos olika psykologer inte hade hjälpt ett dugg. Att gräva i barndomen och att vända ut och in på relationer var nu slut. Nu började vi kämpa för att få honom diagnostiserad.

Vår son fick sin diagnos inom fyra månader, ett klart fall av Aspergers syndrom hos en välbegåvad pojke. Vi fick mycket bra hjälp av kommunen, ett team som kom hem till oss, iakttog oss och vår son och gav oss hjälp och stöd. Kuratorer och personlig assistent i skolan, alla vägar öppnade sig.

Kvar stod min man som inte alls fungerade i samhället, som inte orkade arbeta, inte kunde ta några beslut hemma om vårt barns uppfostran. Det blev en kamp för att få min man diagnostiserad och han var en av de första i vår kommun att få diagnosen vid 40 års ålder. Men var fanns nätverket av stödinsatser för honom? Jag var tvungen att ta mig ändå in till ett socialnämndsmöte och förklara vår ansökan innan vi fick lite hjälp.

Jag trodde först att jag var ensam om att ha varit gift med en man i 15 år som har Aspergers syndrom och inte ha märkt något konstigt. Jag fick en mycket dålig självbild. Men när jag började leta på nätet och prata med andra familjer som också har diagnostiserade barn, upptäckte jag hur många familjer som är i samma situation. Några månader med samtal hos psykolog hjälpte mig mycket. Och att prata med andra i samma situation, för det mesta mammor, har hjälpt mig oerhört mycket.

Jag själv kom genom samtalen till insikt om att vi inte hade ett vanligt familjeliv. Hela vårt liv hade gått ut på att jag läste av min man för att hålla honom på gott humör samtidigt som vi försökte hålla vår son på gott humör. Vi kom till insikt om att såväl jag som syskonen hade tagit mycket stryk av det här genom åren. Jag som höll ihop hela familjen fick inte bli sjuk för då skulle familjen rämna.

Det behövs ett nätverk för människor i vår situation där vi kan hämta stöd och kraft. Oavsett om man orkar fortsätta att leva tillsammans eller inte, så har man gemensamma barn och måste få livet att fungera tillfredsställande för alla.

Anonym skribent, juni 2014

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.