Petra och hennes pappa

- Min pappa har ingen diagnos, men jag är säker på att han har Aspergers syndrom. Vi är väldigt lika, säger Petra.

Petra har Aspergers syndrom och adhd. Diagnosen fick hon för sex år sedan, när hon var 21. Fyra år tidigare skilde sig föräldrarna.
- Då var jag väldigt arg på honom. Men det var mest för att mamma var det. Mamma hade mått dåligt länge och hennes missnöje smittade av sig.

Efter skilsmässan började Petra träffa sin pappa på tu man hand. Hon upptäckte andra sidor hos honom och de fick en bättre relation.

- Hemma var han den trötte pappan. Han var väldigt inbunden och frånvarande. Sedan lärde jag känna honom som en rolig, annorlunda och kreativ människa. Jag tror han fick lättare att andas när han inte hade krav på sig att leva upp till andras förväntningar.

Inte delaktig

Det var Petras mamma som tog initiativ till skilsmässan. Petra tror att hon egentligen ville ha en man som var delaktig på ett sätt Petras pappa aldrig lyckades vara. När han kom hem från jobbet var han trött och behövde ta igen sig.
- Han jobbade åtta timmar, sedan stängde han av. Han orkade inte med några skrikande barn. När vi väsnades drog han sig undan. Han behövde ha tyst och lugnt omkring sig. Mamma förstod inte varför hon var tvungen att ta allt själv.

- Nu, sedan jag fått min diagnos, är mamma mer positivt inställd till honom. Nu förstår hon varför han betedde sig som han gjorde. Nu kan hon se att han behövde tid för sig själv, för sina intressen. Det är svårt att förstå och acceptera om man inte vet varför.

Petras pappa tog skilsmässan hårt. För honom kom den som en total överraskning. Han blev ännu mer inåtvänd.
- Då pratade han inte alls med mig. Han var chockad, grät och var arg om vartannat.

- Mamma tyckte att han borde vetat att det varit dåligt i flera år. Men det gjorde han inte. Jag tror han anser att en familj är självgående. Det går på rutin. Och utåt sett var det ju bra. De var vänner och bråkade inte. I hans värld var det tillräckligt. I mammas värld var det inte nog. Hon längtade efter en relation där hon kände sig bekräftad som kvinna.

Det dröjde dock inte länge förrän Petras pappa repade sig och fann sig tillrätta i sin nya tillvaro.
- Han har anpassat sig väldigt bra. Han odlar sina intressen och har väldigt mycket egen tid.
- Pappa är populär bland kvinnor och har nya flickvänner hela tiden. Men det tar alltid slut efter ett tag. De letar efter en livskamrat och han vill inte flytta ihop med någon. Han tycker att friheten är behaglig. Det har blivit bekvämt.

Petra beskriver tiden runt skilsmässan som den period då hon mådde som sämst.
- Jag var arg på mamma också. Det var väldigt otryggt. Jag vill ha hela min familj samlad och veta var de är. Jag behöver rutiner. Vill man få mig ur balans ska man ta bort min trygghet och mina rutiner.

Vill bli sedd

Petras pappas undflyende förhållande till sin dotter gjorde henne osäker i sina relationer som vuxen. En period letade hon enbart efter killar som gav henne uppmärksamhet. Hon ville bli sedd och beundrad.

- Mitt problem var inte att han inte älskade mig, utan bristen på uppmärksamhet. Det var mycket som spelade in. Alla bekymmer som kommer i puberteten när man har Aspergers syndrom, att man inte har några vänner, att inte veta hur man gör. Men pappa är ju den första kärleken för flickor. Utan den blir man osäker.

- När jag var tonåring hade jag en relation med en äldre man. Jag tror det handlade om att hitta en fadersgestalt.

Inga barn

Petra är gift, men har inga planer på att skaffa barn. Hon menar inte att aspergare per automatik är dåliga föräldrar.
- Nej, de aspergare som vill ha barn blir säkert bra föräldrar. Men för egen del, jag vet ju hur jag funkar och jag vet hur pappa funkar. Barn tar mycket tid och mamma la ner mycket tid på mig. Pappa behövde ha tid för sig själv för att orka.

Petras pappa har perceptionsstörningar. Ljud, liv och rörelse gör honom stressad.
Om det blir för mycket för honom blir han aggressiv, vresig och snäsig, eller så går han bara. För en utomstående verkar ilskan komma plötsligt och oprovocerat.
- När jag var liten hade vi en hund som skällde mycket. Det gjorde honom galen. Jag förstod aldrig vad som hände och blev rädd när han började gapa. Man vande sig, men jag mår fortfarande dåligt när folk höjer rösten.

- Ändå är jag likadan själv. Det är mycket stress som läggs på hög för aspergare. Ibland rinner det över. När hjärnan kokar krävs det inte mycket för att få en ur balans. Sådan var pappa när det varit mycket på jobbet. Och sådan är jag.

När Petra var liten förväntade hon sig att hennes pappa skulle komma hem och göra saker och prata med henne. Det gjorde han inte.

- Han var helt slut. Han klarade av att jobba, men betalade ett högt energipris. Pappa kunde vara väldigt försjunken i sig själv, sitta och titta på teve, ligga och sova eller halvsova. Så det var många timmar då man inte fick störa pappa. För det fixade han inte.
- Men när han ansträngde sig för att göra saker var han jätterolig.

Pappans specialintressen tog också mycket tid. En lång period ägnade han sig åt att bygga modeller av krigsskådeplatser från andra världskriget.
- Det satt han och pillade med väldigt mycket. Och varje år åkte vi på semester till olika bunkrar som han ville fotografera. Det kanske inte är de roligaste semestermålen för en familj. Men för honom var de det.

Ingen kroppskontakt

Petra har Aspergers syndrom och adhd. Hon hade inget behov av kroppskontakt med sina föräldrar och brydde sig inte om att pappan var sparsam med kramar.
- Han försökte ibland, men det blev bara stelt och ansträngt. Själv var jag inte fysisk alls. Jag tyckte det var obehagligt när människor tog på mig.

- Men jag saknade hans uppmärksamhet. Jag ville bli sedd av honom. Det var jätteviktigt, och är fortfarande jätteviktigt. Han är inte någon som man pratar känslor med. Det flyter inte på, samtalet.

Under puberteten var Petra arg på sin pappa för att han inte ägnade sig åt henne.
- Min mamma satte sig ner och pratade, frågade hur det varit i skolan och sådana saker. Det gjorde aldrig pappa. När jag försökte prata med honom blev det mest monologer. Han blev irriterad för att jag bara malde på och inte gav honom någon sinnesro.

Petras pappa drog sig undan. Om familjen var hemma försvann han in på sitt arbetsrum. Om de var ute i skogen och vandrade så gick han hundra meter före alla andra. Enligt Petra var han med, men alltid i periferin.
- Och så var han väldigt klantig och pinsam. Han sa opassande saker hela tiden. Jag skämdes jättemycket för honom för att han betedde sig underligt.

När hon var fjorton skrev Petra ett brev till sin pappa. Hon ville veta vem han var och vad han tänkte om henne.
- Han läste och sparade det, men gav ingen respons förrän efter någon månad. Då fick jag plötsligt ett kuvert med en liten träskulptur och ett kort där det stod att han älskade mig. Han hade nog funderat på hur han skulle göra.

Delade intressen

Med tiden lärde sig Petra att det bästa sättet att få kontakt med pappan är att dela något av hans specialintressen. Musik, till exempel.
- Jag håller inte på med musik, men ibland tänker jag att jag ska börja spela något instrument bara för att få honom intresserad. Om jag gjorde det skulle han höra av sig till mig mycket oftare.

För några år sedan gjorde Petra ett försök att lära sig spela gitarr. Hon blev aldrig särskilt duktig, men höll sig kvar i kursen för pappans skull.
- Han blev ju så intresserad av mig. Sina specialintressen kan han prata om hur mycket som helt. Jag vet att han inte älskade mig mer för att jag spelade gitarr, men hans intresse av att ha kontakt och prata med mig ökade.

- Jag vill ha så bra kontakt som möjligt med min pappa, men jag läser biomedicin och det är han inte intresserad av. Det hugger ju lite i hjärtat, men jag är likadan. Jag älskar att prata om biomolekyler.

Tillbakalutad

Sett i efterhand kan Petra tycka att det var bra att hennes pappa är som han är.
- Egentligen vill man ju ha någon som säger att man ska vara hemma klockan elva, för det är ju ett sätt att visa att man bryr sig.

- Men när jag var tonåring hade jag nog tyckt att en normal pappa var jättejobbig, för jag var himla sur på mamma för att hon satte gränser och la sig i allt hela tiden. Hon ville veta vart jag skulle, vem jag träffade, vilka killar. Pappa var mer tillbakalutad. Jag föredrog honom då. Fast det hade kanske varit annorlunda om jag inte haft Aspergers syndrom själv.

Petras pappa känner inget behov av att få en diagnos. Han reagerar inte negativt när hon tar upp ämnet med honom, men han uttrycker sig vagt och undvikande.
- Jag vet inte vad han tänker, men han brukar alltid prata om sig själv som att han är udda och excentrisk. Han känner sig unik. För honom är det positivt.