Maria och hennes mamma

Marias mamma fick diagnosen Aspergers syndrom för ett år sedan. Då var hon 53 år. När mamman fick sin diagnos var Maria och hennes lillasyster redan vuxna, och Maria var själv mor till två små barn, en pojke och en flicka.

- Min mamma visste inte att hon hade en funktionsnedsättning, säger Maria. Det var ingen som visste. Jag tyckte bara att hon var elak.

- Kanske har hon blivit lite bättre sedan hon fick sin diagnos. Åtminstone är det lättare att förstå varför hon beter sig som hon gör.

Marias mamma är duktig med sina händer, men har svårt att fungera i sociala sammanhang, enligt Maria. Under årens lopp har hon haft många jobb, men inget som varade. Hon lyckades aldrig förankra sig på arbetsplatserna.

Hon gifte sig och fick barn tidigt, Maria är 34 och hennes lillasyster Emma ett och ett halvt år yngre. Ingen av dem har någon kontakt med pappan.
- Han fick schizofreni och de skilde sig när vi var små. Vi bodde i ett fosterhem några år. När vi kom tillbaka till mamma var han borta. Jag visste inte ens om han levde förrän jag var 25. Då pressade jag mamma tills hon berättade.

Nu har Maria hittat brev där pappan ber om att få träffa barnen. Det fick han aldrig. Marias mamma ville inte ha någon kontakt. Hon var rädd för honom.
- En gång kom han till hennes jobb och tvingade henne följa med honom i bilen. Han ville tydligen bara prata, men hon trodde han skulle göra henne illa. Sedan kom polisen. Som sagt, han var sjuk.

Bra fosterhem

Maria och Emma placerades i fosterhemmet efter en olyckshändelse. När Emma var tio månader rev hon ner mammans handväska, hittade en burk tabletter och åt upp innehållet.
- Emma blev medvetslös och fick åka till sjukhus och magpumpas. De misstänkte barnmisshandel för hon hade blåmärken. Men det kan ha varit jag som gjort någonting. Jag har inget minne av att vi blivit slagna.

- De reagerade på att jag var konstigt klädd också, jag hade bara pyjamas och skor. Mamma hade inte brytt sig om att klä på mig. Hon ville ju så fort som möjligt till sjukhuset.

Maria har bara goda minnen från tiden i fosterhemmet.
- Mamma tog det väldigt hårt att vi placerades i fosterhem, men för oss var det jättebra. Vår fostermamma var som en ängel. Jättesnäll. Hon hade två egna barn, två flickor. De blev som låtsassystrar till oss. Därför var det så svårt att komma tillbaka till mamma, för hon var ju helt annorlunda.

Ingen bekräftelse

Maria kan inte påminna sig att hon någonsin suttit i sin mamma knä, eller att mamman kramat henne.
- Jag tror inte hon gjorde det, men jag vet inte säkert. Jag kommer inte ihåg. Jag vet bara att jag försökte göra saker, rita någonting riktigt fint till exempel, för att mamma skulle säga att jag var duktig. Men det gjorde hon aldrig. Hon bara stirrade rätt ut i luften.

- Jag fick aldrig någon bekräftelse. Det var svårt och är svårt nu också. Min syster och jag pratar mycket om det.

Trots allt tycker Maria att tiden då de var små var ganska bra. Hennes mamma gjorde alltid sitt bästa för att ta hand om döttrarna. Även om det var knappt om pengar såg hon till att de hade mat och kläder.
- Det gör att jag innerst inne känner att hon tyckte om oss, på något sätt. För annars skulle hon bara ha struntat i oss och det gjorde hon faktiskt inte. Men jag vet ju att allt inte var som det skulle. Det gick inte att prata med henne. Jag vill så gärna ha en mamma som man kan komma till och prata med. Men det är det hon inte kan.

- Jag tror att morfar hade Aspergers syndrom. Men mormor var helt normal. Henne kunde man fråga hur det var när hon var ung, och så kunde hon sitta och berätta i flera timmar. Hon hade massor av historier. Min mamma kan inte det, hon har aldrig gjort det. Hon säger ingenting.

Fasta rutiner

När flickorna skulle hjälpa till i köket fick mamman vredesutbrott om de inte gjorde allt exakt enligt hennes rutiner.
- Det räckte med att man råkade tappa en potatis i golvet eller skar salladshuvudet på ett annat sätt än hon. Så är det fortfarande. Hon iakttar allt man gör och kommenterar allt tills man blir tokig. Och gör man ”fel” så skriker hon.

- Att hon blev vansinnig och började skrika var normalt under min uppväxt. Det hände i princip varje dag. Jag minns en gång när jag satt i bilen med henne. Jag var glad och berättade något. Då skrek hon plötsligt: "SLUTA med det där. Du bara pratar och pratar. Nu är du TYST för jag ska KÖRA. Det är ingen som orkar höra ditt prat." Och så vidare.

En annan gång blev Maria utskälld när hon matade sin kanin med en morot genom gallret.
- Det var helt oprovocerat. Jag blev så chockad för jag var inte beredd. Det fanns ju ingen orsak. Jag satt och gullade med min lilla kanin och så blev hon jättearg och började gallskrika.

Maria anser att mamman alltid sätter sina egna behov främst, inte minst när det handlar om pengar.
- Hon är väldigt snål. Om hon hade en chokladkaka och vi bad att få smaka, kanske vi fick var sin liten bit. Sedan åt hon upp resten själv.
- Så där håller hon på. Det är det som gör att man blir så ledsen.

En ”riktig” mamma

Maria blev den som konfronterade mamman. När mamman fick vredesutbrott blev hon arg och skrek tillbaka. Hennes lillasyster, däremot, flydde in i sig själv.
- När vi var små började jag bara gråta och sprang in på mitt rum. Sedan började jag sätta emot. Det mådde jag också dåligt av. Man vill ju inte vara den där hemska personen som bara försvarar sig hela tiden.

- Jag har alltid försökt lösa problemet med mamma, men det går ju inte. Jag har alltid hoppats, fast det är ju som att prata med en vägg. Hon har ingen självinsikt. Jag är glad att varken min syster eller jag har Aspergers syndrom.

Maria har även en del glada minnen från sin barndom, påpekar hon. Men hon vill berätta om svårigheterna i hopp om att någon ska förstå.
- Jag hoppas att min historia kan hjälpa ett litet barn därute som känner samma sorg som jag gjorde som liten. Då tänkte jag flera gånger ringa till BRIS, men jag vågade aldrig. Jag grät mig ofta till sömns. Jag ville så gärna ha en "riktig" mamma.

- Eftersom mamma inte kan skaffa sig egna vänner är hon väldigt fäst vid oss. Samtidigt är hon elak. Det är väldigt svårt. Man tycker synd om henne.

Maria har grälat med sin mamma under hela uppväxten. Och de grälar fortfarande nästan varje gång de ses.
- Man tänker att man ska komma hem till mamma och ha trevligt, men så är det ju inte. Hon försöker. Men efter ett tag så börjar det: ”Vad du ser ut i håret. Så där kan du inte ha det.” Hon kommenterar alltid mitt hår, eller så tjatar hon om att lillan inte får tillräckligt med mat. Jag ber henne sluta, men hon bara fortsätter. Hon håller på, provocerar och provocerar tills jag blir helt galen och så börjar vi skrika åt varandra.

- Det är det hon vill. När hon äntligen fått mig arg, blir hon nöjd och glad och helt lugn. Hon tar fram de absolut värsta sidorna hos en. Det är jättehemskt.

Lyssnar inte

När Maria fick veta att mamman har Aspergers syndrom tänkte hon att det skulle bli lättare att hantera hennes utbrott.
- Det var ett uppvaknande för mig. Jag tänkte att jag skulle låta henne vräka ur sig sin ilska utan att säga ett ord. Jag försöker hålla mig lugn och inte bete mig som hon. Men hon fortsätter bara provocera och hoppas på att jag ska bli arg till slut. För då behöver hon inte ha dåligt samvete. Då är vi ju lika goda kålsupare.

En fråga som Maria brottas med är om hennes mamma ställer till bråk med flit, eller om hon är omedveten om vad hon gör.
- Jag vet inte. Ibland tänker jag att hon vill framkalla vilken känsla som helst, eftersom hon inte kan framkalla några positiva känslor. Jag vet inte varför hon har så mycket aggressioner, men jag tror att hon älskar oss i alla fall. Ber jag henne göra något, så gör hon det. Men hon lyssnar aldrig.

- Om vi pratar i telefon och jag säger att min son gjort något gulligt för första gången, eller att jag inte kan prata mer för lillan har smort in sig med hallonkräm och är helt kladdig, så kan hon svara att hon måste gå upp tidigt dagen därpå för hon ska till veterinären med hunden. Hon pratar bara om sitt. Vad jag säger ignorerar hon.

Åskmoln

Maria menar att en tänkbar förklaring till mammans beteende är stress. Många människor med Aspergers syndrom har annorlunda perception. Ljud, ljus, lukter, liv och rörelse stressar och kan ge upphov till vredesutbrott. Marias mamma blir stressad när det är många människor omkring henne.

- Om jag är hos henne själv går det ganska bra, då är hon lugn. Men det räcker att min syster och jag är där samtidigt för att hon ska bli stressad. När min syster, min man, mina barn och jag är där allihop blir hon jättestressad. Då kan hon explodera när som helst.

- Det är som när man känner att det ska bli åska. Det kommer moln och känns spänt och sedan exploderar det. Jag växte upp så, jag är van vid det. Jag är så otroligt van vid det att jag inte klarade av att bo själv när jag flyttade hemifrån. Jag trodde det skulle bli skönt med lugn och ro, men så var det inte. Jag fick ångest.

I desperation flyttade Maria ihop med en kille, som inte var bra för henne. Förhållandet präglades av bråk, som blev värre och värre och slutade med våld. 
- Jag trodde han var snäll. Han såg ut som en ängel med oskyldiga blå ögon. Jag tyckte det var något som inte riktigt stämde, men jag tänkte att det var okej ändå. Efter ett tag började han slå mig.

Samma mönster

- Vi var tillsammans lite väl länge, fyra och ett halvt år. Jag hade inget självförtroende och var så van vid konflikter, van vid att vara den som skulle försöka styra upp situationen. Bortsett från våldet var det samma mönster som hemma.

Det har tagit tid, men nu har Maria brutit det negativa mönstret. Hennes barns far är en bra man och make. I början av deras förhållande räckte inte det för att Maria skulle lita på att han älskade henne. Hon var svartsjuk och klarade inte att vara ensam, inte ens en kväll.
- Jag tyckte det var jättejobbigt när han gick ut med sina kompisar. Jag fick utbrott, började gråta och bad att han inte skulle gå. Kompisarna ville att han skulle göra slut med mig, för att jag var så kontrollerande. Om jag hade haft bättre självkänsla hade det inte blivit så dramatiskt.

Till slut insåg Maria att hon inte kunde hålla på så. Han förtjänade bättre.
- Sedan dess har jag verkligen försökt lugna ner mig. Jag vill inte vara som mamma. Speciellt nu när jag fått egna barn inser jag hur mycket hennes beteende har påverkat mig.

Ingen respekt

Maria anstränger sig för att vara en bra mamma. En som kramar sina barn, uppmuntrar och ger kärlek. En som inte blir arg och hackar på dem för minsta småsak.
- Jag rannsakar mig själv varje dag. Jag har alltid tänkt att jag inte vill vara som hon när jag får barn. Och det är jag inte. Jag har avlastning också, det hade inte min mamma.

- Det värsta är att hon är likadan mot mina barn som hon var mot mig. När vi var hos henne och min son skulle äta, satt hon och tittade på honom hela tiden och kommenterade allt han gjorde. Att han spillde, till exempel, som små barn gör. Jag sa åt henne att sluta, att han får psykiska men om hon håller på så. Det kanske gick in. Jag vet inte.

Maria plågas av att mamman inte respekterar hennes gränser. När hon är på besök kan hon komma in i Marias och hennes mans sovrum mitt i natten, utan att knacka.
- Och en gång när jag precis lyckats natta min son gick hon in i hans rum, tände lampan och började leta efter något. Han vaknade förstås. När sådant händer blir jag arg, fast jag bestämt mig för att inte bli det.

- Jag har ett stort sår i själen. Hon är min mamma. Vad jag än gör kommer hon aldrig att bli annorlunda. Det är så svårt att tänka på. Jag kan inte hantera det alls.