Magnus och hans pappa

Magnus föräldrar skilde sig när han var sex år. Magnus pappa har Aspergers syndrom, men fick inte diagnosen förrän han var femtio, tio år senare.

Efter skilsmässan bodde Magnus hos sin pappa på vardagarna och hos sin mamma de flesta helgerna.
- Det var två helt olika världar. Mamma har fem andra barn. Hemma hos henne var det kaotiskt. Hos pappa var det bara han och jag. Det var lugnare och jag tyckte det var rätt skönt med hans fasta rutiner.

Magnus pappa uppfostrade honom metodiskt. Varje dag förflöt enligt exakt samma mönster. Han skulle öva på pianot minst en kvart. Teve fick han se på en timme, efter middagen och pianospelet. Program han ville se som sändes vid en annan tidpunkt spelade de in på video och så att han kunde titta på dem vid det bestämda klockslaget.

- Jag har haft väldigt lite press på mig. Pappa var lycklig så länge jag var lycklig. Det enda han krävde var att jag inte skulle sluta spela piano. Det vill säga, jag fick inte sluta mitt i terminen. Om jag hade velat sluta efter en termin så hade jag fått det, men det ville jag aldrig.

Ensambarn

- Min pappa var helt fokuserad på mig. På det viset är jag nog ett typiskt ensambarn. Han gillar inte när det är skränigt. När jag spelade hög musik satte han på sig hörselskydd istället för att säga åt mig att sänka. Han köpte en snickarbäck för att det var bra för mig att snickra. Och han hämtade gamla elektroniska prylar från containrar för att jag skulle få plocka isär och sätta ihop dem. Han vill verkligen det som är bra för mig.

Magnus minns kvällarnas frågestunder då han och hans pappa förde strukturerade samtal om världen, universum, filosofi, naturvetenskap och teknik.
- Pappa tog mig på allvar och ansträngde sig verkligen för att jag skulle förstå. Tanken att ämnena kunde vara för svåra för mig slog honom aldrig.
- En sådan förälder vill jag bli, en som verkligen lyssnar och inte tror att barn inte förstår.

Efter frågestunden var det läggdags för Magnus. Pappan läste för honom, sedan släcktes ljuset och Magnus somnade till ljudet av pappans smattrande tangentbord.
- Han katalogiserade sitt liv på datorn. Han har databaser över sina böcker, brev, dagboksanteckningar, hur mycket grejer som helst.

Ingen respons

Magnus anser att hans pappa var kärleksfull mot honom, både i sitt sätt att försöka ge honom vad han behövde och rent fysiskt. Pappan hade inga problem med att visa ömhet, kramas och vara nära.
- Jag kände att han älskade mig och han skällde nästan aldrig på mig. De få gånger han blev arg på mig när jag var liten, hade jag verkligen förtjänat det.

- Men jag har ju varit besviken på honom för andra saker. Jag blev sårad när han inte ville förändra vårt hem, eller köpa kryddor som vi inte hade till exempel. Han krävde att jag alltid skulle förklara varför. Han kunde inte bara acceptera något för att jag ville det. Kan han inte bara göra det här för mig, tänkte jag.

Magnus tyckte att hans pappa negligerade honom. När han framförde sina synpunkter fick han inte den förväntade responsen.
- Han verkar ointresserad eftersom han inte visar att han lyssnar. Nu förstår jag att det beror på att han behöver tid att tänka igenom vad jag sagt innan han svarar.

Magnus tolkade pappans oförmåga att förstå hans behov som egoism. En åsikt som han numera har reviderat.
- När han väl förstår vad andra människor vill är han inte alls egoistisk. Han ställer upp och gör en insats där han kan, helt osjälviskt. Det finns något självuppoffrande i hans sätt att vara.

Tonårskonflikter

Konflikter förekom inte förrän Magnus blev tonåring och ville ha saker på sitt sätt.
- Våra rutiner kändes som hinder istället för trygga ramar och vårt hem var belamrat med saker. Pappa städade kanske någon gång per år men han slängde aldrig något. När jag var liten brydde jag mig inte, men sedan störde det mig.

Magnus pappa arbetade som gymnasielärare. I slutet av 90-talet skulle han skriva en uppsats om hur datorn kunde användas i undervisningen.
- Den blev han aldrig färdig med. Han hade hur mycket tidningar som helst. Tanken var att han skulle läsa och klippa ur intressanta artiklar, fast han hann inte med så tidningarna blev liggande i högar.

- En annan sak som irriterade mig var att han var sjukt dålig på att diska. Det blev inte rent. Jag tror att han bara sköljde av och så var det färdigt. Han förstod inte att syftet var att det skulle bli rent.

Annorlunda

Magnus förstod inte att hans pappa var annorlunda förrän en av hans bästa vänner sa det till honom. Då var han fjorton år.
- Hon berättade att hon ofta såg honom jogga runt en fotbollsplan. ”Du vet väl att din pappa inte är som andra?” sa hon. Då insåg jag att han faktiskt inte är det. Han är konstig. Det var en aha-upplevelse.

- Jag tänkte inte så mycket på det, fast jag brukade ju förstå det när jag var hemma hos andra familjer. Det var som att besöka en främmande kultur för mig. Jag var nog lite avundsjuk på kärnfamiljerna för att de verkade ha det så tryggt.  

Magnus pappa var femtio år när han fick diagnosen Aspergers syndrom.
– I början förstod jag inte vad det innebar. Jag funderade inte så mycket på det. Nu känner jag att jag förstår honom mycket bättre.

– Jag hade flyttat hemifrån något år innan. En dag ringde han och sa: ”Jag tänkte bara att du ska veta, jag har fått diagnosen Aspergers syndrom.”

Magnus pappa arbetade som gymnasielärare, men blev aldrig kvar länge på samma ställe.
– Han klarade inte alla sociala krav. Det var olika saker som gick snett. Pappa brukade till exempel komma på ”bättre” sätt att göra saker på. Det var inte hans kolleger bekväma med.

Arbetskamrater

Till slut bad hans pappa arbetsförmedlingen om samtal med en psykolog. Han ville försöka förstå varför det skar sig mellan honom och skolornas rektorer. Efter en tids samtal tyckte psykologen att han borde genomgå en neuropsykiatrisk utredning. Denna mynnade sedan ut i diagnosen Aspergers syndrom.

– Mina föräldrar var skilda när pappa fick diagnosen. Först blev mamma arg när han berättade det för henne. ”Nu kan han skylla allt på Aspergers syndrom”, tyckte hon. Men nu fattar hon. Nu fungerar det jättebra mellan dem.

Idag arbetar Magnus och hans pappa tillsammans med ungdomar med autism.
– Pappa gör samma sak som jag, fast han jobbar halvtid. Försäkringskassan täcker upp en del av inkomstbortfallet.

– Jag tror han tyckte det var skönt att få en diagnos. Innan dess kunde han nog klassas som olycklig. Men nu när han inte är tvungen att jobba heltid, men ändå klarar sig hyfsat ekonomiskt, tror jag han mår väldigt bra.

Det sociala spelet

De som inte känner Magnus pappa väl och har sett honom i situationer han inte kan hantera, blir förvånade när de får veta att han har Aspergers syndrom. Hans mimik och kroppsspråk skiljer sig inte från andras.

– Men han har problem med att tolka folks intentioner. Sarkasmer och ironi fixar han inte alls. När någon är ironisk hör han att det inte är på riktigt, men förstår inte hur. Han stänger nog av när folk är ironiska.

– På jobbet är han helt utanför det sociala spelet, på ett bra sätt. Alla intriger och konflikter går honom fullständigt förbi. Om man inte känner till de sociala konventionerna kan det ju vara ett hinder i vardagen, men samtidigt är det positivt. Min pappa är en av de mest fördomsfria människor jag känner. Och då umgås jag ändå bara med människor som anser det vara politiskt korrekt att inte ha fördomar.

Kollektivhus

När Magnus var nio flyttade han och hans pappa in i ett kollektivhus.
– Han ville att jag skulle få kvinnliga förebilder och så ville han ha andra vuxna omkring sig på sina villkor. I ett kollektivhus kan man alltid välja mellan att umgås med andra, eller dra sig undan och vara för sig själv.

Magnus flyttade hemifrån när han var sexton men hans pappa bor fortfarande kvar i kollektivhuset. Han har inte gift om sig, men sedan några år tillbaka har han en flickvän som bor i samma hus.

– De flyttade in i samma lägenhet. Sedan var de inte ihop ett tag. Då flyttade pappa in i lägenheten bredvid. Sedan blev de ihop igen. Nu har de två lägenheter bredvid varandra och har tagit bort staketet mellan uteplatserna. Det är perfekt för pappa.

När Magnus var liten hade hans mamma synpunkter på hur pappan klädde både sig själv och Magnus.
– Han har ingen känsla för stil och smak. Men nu får han mycket råd om sin klädsel av sin flickvän och de råden lyssnar han på. Hon har lärt honom att diska också. Och han har blivit bättre på att röja. I hans lägenhet är det mycket mer städat nu än det var när jag bodde hos honom.

Dansar salsa

Magnus har en bra relation med sin pappa. De känner varandra väldigt väl och arbetar dessutom tillsammans.
– Jag kan prata med honom om vad som helst. Jag frågar ofta honom om råd. Det är så lätt att bolla med honom.

– Det händer fortfarande att jag blir irriterad på honom när han gör något halvdumt. Ibland ställer jag lite väl höga krav på honom. På jobbet kan jag bli irriterad för att han inte riktigt hänger med i alla beslut som tas. Han vill ha det tydligt, men många beslut tas fort. Min irritation på honom är orättvis. Jag vet ju att han har svårt för förändringar.

Ibland är Magnus hemma hos pappan och äter middag. Det händer också att han är med på en salsakurs som hans pappa leder.
– Salsan är väldigt viktig för pappa. Han började dansa när han var typ femtio. Det är kul att någon i den åldern kan börja med något nytt. Han lärde sig dansa salsa och blev salsainstruktör fast han enligt min mening var helt omusikalisk. Han kunde inte ens klappa händerna i takt.

– På salsakurserna tycker nog folk att han är lite annorlunda, men på ett positivt sätt.

Föräldraskap

Att det finns personer med Aspergers syndrom som idag har vuxna barn, har inte riktigt trängt igenom i det offentliga samtalet, tycker Magnus. Majoriteten medelålders och äldre som har Aspergers syndrom har ingen diagnos, eller har fått den sent i livet.

Diagnosen etablerades inte förrän på 90-talet. De problem en del med Aspergers syndrom har eller har haft i föräldraskapet, skulle kanske aldrig ha uppstått om diagnosen funnits när de växte upp.

– Alla kan vara fantastiska föräldrar. Människor kan ha olika egenskaper som gör föräldraskapet till en utmaning. Om man saknar strategier för att hantera dessa egenskaper tror jag det kan uppstå problem. Om man däremot reflekterar över hur man fungerar är jag säker på att man har lika goda förutsättningar som alla andra att uppfostra barn.

Magnus tycker att hans uppväxt tillsammans med en pappa med Aspergers syndrom har gett honom erfarenheter han inte skulle ha fått i en ”normal” kärnfamilj.
– Jag har många färdigheter att tacka honom för. Han uppfostrade mig pedagogiskt och strukturerat med stor omtanke. Vi var en annorlunda familj som aldrig förhöll oss till vad som är normalt. Jag tror det har gjort mig mer tolerant. Jag försöker i alla fall låta bli att döma andra människor för deras sätt att fungera. 

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.