Emma och hennes mamma

När Emma var tio månader placerades hon och hennes syster i ett fosterhem. Emma hade ätit av mammans mediciner.

- Axelremmen på mammas väska hade gått av och den låg på golvet. Hennes magmedicin låg i väskan. På något vis lyckades jag öppna burken. Jag åt och blev medvetslös.

Emma kördes till sjukhus där hon magpumpades. Efteråt fick föräldrarna inte ta med sig barnen hem igen.
- Jag hade blåmärken också och de trodde att jag blivit misshandlad. Men jag har aldrig trott att mina föräldrar försökte mörda mig. Jag skulle vilja veta hur socialen tänkte när de först tog oss ifrån dem, och sedan skickade tillbaka oss.

Ljusa minnen

Emma och Maria blev kvar i fosterhemmet i flera år. Emmas första barndomsminnen är därifrån.
- Det är ljusa minnen. Mina fosterföräldrar har betytt mycket för mig. Vi hälsade på dem på somrarna ända upp i tonåren.

När flickorna skickades tillbaka hade föräldrarna skilt sig. Pappan hade insjuknat i schizofreni och mamman hade brutit kontakten med honom.
Uppbrottet från fosterföräldrarna var smärtsamt för Emma.
- Jag skrek. Gud, vad ledsen jag var. Jag satt i fönstret och tittade efter deras bil. Jag önskade att de skulle komma och hämta mig igen.

Emma menar att uppbrottet kunde ha blivit mindre smärtsamt om de inblandade ansträngt sig för att barnen skulle knyta an till sin mamma. Men så var inte fallet. Storasyster Maria fick dessutom åka hem ett halvår före Emma.
- Mina fosterföräldrar berättade att jag hade en mamma, som jag skulle få åka till. Men hon var en främling. Hon var där och hälsade på, men inte särskilt ofta.

Annorlunda mamma

Emmas mamma fick diagnosen Aspergers syndrom för ett år sedan. Under uppväxten förstod flickorna aldrig varför hon var annorlunda.
- Hon hade svårt att visa känslor. Hon kanske kramade oss någon gång, men det kom inte spontant. När hon sa god natt fick man en klapp på huvudet. Då visste jag ju inte om något annat. Nu förstår jag hur mycket jag saknade det, och fortfarande saknar det. Det känns sorgligt när jag tänker på det.

- När jag kom hem från skolan ville hon aldrig prata med mig om hur det varit och sådant. Jag började tjuvröka när jag var tolv år. Det märkte hon aldrig. Till slut sa jag att jag rökte. Då frågade hon om jag kunde bjuda på en cigarett. Det var ju lite lustigt.
- Det är det enda lustiga hon någonsin sagt, vad jag kan minnas. Hon har själv sagt att hon inte har någon humor och det stämmer.

Emma beskriver sin mamma som konstnärlig och intelligent med höga betyg från grundskola och gymnasium. Trots det har hon haft svårt att behålla ett arbete.
- Hon lyckades aldrig förankra sig socialt på någon arbetsplats och har fått sparken flera gånger. Hennes kontaktsvårigheter har satt käppar i hjulen för alla jobb hon haft.

- Mamma är extremt blyg. Under vår uppväxt hände det aldrig att hon bjöd hem någon. Det har präglat oss på så vis att vi inte lärde oss det sociala spelet. Vi blev också blyga och osäkra. Jag har gått i samtalsterapi över tio år för att bearbeta den osäkerheten.

Vredesutbrott

Mammans plötsliga vredesutbrott orsakade också sorg och förvirring hos systrarna.
- Hennes aggressioner gick alltid ut över oss. Om jag tappade något på golvet när vi satt och åt blev hon arg och skrek ”hur kan du vara så klantig?” Även nu, när jag är vuxen, blir hon arg om jag gör minsta lilla misstag.

- Egentligen är hon en mycket snäll person. Men det har tagit mig lång tid och många samtal för att lära känna den sidan hos henne. Jag tror inte hon förstår vad hennes vredesutbrott och ilska har gjort mot oss. Om hon skulle förstå det, önskar jag att hon kunde be om förlåtelse. Hon har aldrig bett om förlåtelse för något hon har gjort mot oss.

Fosterföräldrarna var ett stöd för flickorna under uppväxten.
- Och mormor. Det var så mysigt när vi var där på julen. Och vi fick leka i trädgården. Morfar var så trygg. Jag älskade att vara där. Vi var där rätt mycket. Mamma var med ibland, men hon låg mest och sov. Hon lider av depression.
- Hemma låg hon i sängen på kvällarna och brydde sig varken om oss eller något annat. Men hon såg alltid till att det fanns lite pengar till mat och kläder. Vi behövde inte gå hungriga.

Misshandel

Ibland önskar Emma att hon och hennes syster fått bo kvar hos fosterfamiljen.
- Det var himmelriket jämfört med att växa upp med mamma. Vi hade det jättejobbigt många gånger. Hon misshandlade oss utan att veta om det, psykiskt och även fysiskt vid vissa tillfällen.

Emma berättar om en tågresa då mamman trodde att hon tappat bort sin biljett.
- Hon gav mig en hård örfil och skrek ”jävla unge” och att jag var dum, flera gånger. Till slut var det en man som reste sig upp och sa att hon skulle sluta.

- Jag hittade biljetten sedan. Men hennes hat känns fortfarande som en knöl i bröstet. Tänk att leva med en mamma som man tror hatar en. Det ger en fruktansvärd ångest om man vänder det inåt, som jag gör.

Emma storasyster Maria vänder det utåt istället.
- Hon och mamma kan hålla på att bråka i flera timmar och bara skrika åt varandra. Jag tycker det är jättejobbigt. Två vuxna människor ska inte bete sig så. Men jag förstår Maria. Mamma förstår inte vad hon utsätter oss för.

Emma är glad över att hennes mamma sent omsider fick en diagnos.
- När jag fick reda på det tänkte jag att det var bra. Jag tänkte ”aha, nu kan man ju förstå”. Jag vill verkligen att min mamma ska få hjälp med sin depression och oförmåga att visa kärlek.

Emma har inga minnen av sin pappa från när hon var liten. Men när hon var 17 år träffade hon honom. Hennes dåvarande chef mer eller mindre tvingade henne.
- Jag sa att jag inte vågade, men hon övertalade mig. Hon tog kontakt med honom och följde med mig dit.
- Det var jättekämpigt att träffa honom. Jag blev psykiskt sjuk efteråt.

Emma hade ingen aning om vem han var eller hur han såg ut. Hon hade inte ens sett ett foto av honom.
- Jag tyckte inte om honom. Han var lång, överviktig och hade rakat huvud. Jag blev rädd när jag såg honom.
- Han var ju snäll, men jag såg ju att han var sjuk på något vis.

Pappan bodde hos Emmas farmor, som inte sa ett ord under besöket.
- Hon satt bara tyst. Jag träffade en faster och en kusin också. Kusinen var mysig, men hela situationen var jobbig.

Flyttade tidigt

I tonåren mådde Emma väldigt dåligt. Hon skolkade, drack sprit, tog droger och var tillsammans med en massa killar.
- Jag ville inte vara hemma, så jag brukade sova över hos en klasskompis. Vi flummade runt. Jag var galen då.

- Det var rena gettot där hon bodde. Vi umgicks med mördare och knarklangare. Jag tror jag sökte efter gemenskap, samhörighet. Jag hade ett stort hål i själen. Det har jag fortfarande. Det sitter i en.

Men Emma ville därifrån. Hon ville bryta med det livet. När hon var sjutton år flyttade hon till en bondgård där hon arbetade som praktikant.
- Chefen var sträng. Jag fick ta hand om allt själv, sju hästar, kalvar, höns…

Det var den chefen som övertalade henne att ta kontakt med pappan. Efter det besöket fastnade Emma framför spegeln.
- Jag satt bara och glodde. Det kändes som om jag fått kontakt med ett högre medvetande. Det var helskumt.

När Emma inte dök upp på jobbet kom hennes chef, konstaterade att hon inte mådde bra och skjutsade henne till en psykolog i öppenvården. Där fortsatte hon att titta tomt framför sig.
- När jag var sexton blev jag våldtagen av en kille jag var ihop med. Jag var rädd för män. Alla män. Och psykologerna var män.

I det blå

Emma bedömdes vara psykotisk och blev inlagd på en avdelning för självmordsbenägna.
- Jag vet inte om jag var självmordsbenägen. Kanske. Jag funderade på att hoppa framför ett tåg en gång… men gjorde det inte. Ibland hade jag änglavakt. Jag kände att jag inte var hel.

På sjukhuset fick hon mycket stöd och tunga mediciner.
- Jag var manisk, helt uppe i det blå. Jag hade inga begrepp om vad som var fantasi och vad som var verklighet. Jag sprang omkring naken på avdelningen, bland annat.

När hon skrevs ut flyttade Emma till ett familjehem med hästar. Där var hon i två år, sedan blev hon sjuk igen.
- Jag blir tjock av medicinerna, men jag måste äta dem, annars blir jag rädd för utomjordingar. Nu har jag en bra dos. Jag har inte varit inlagd på sex år. Och jag tar inga droger alls. Jag röker inte ens. Jag tar hand om mig själv och min hälsa och har bra kompisar.

Efter sjukhuset kom Emma till en utslussningsvilla. Där mötte hon en kvinna som kom att spela en viktig roll för henne. I köket fanns ett hörnskåp där man kunde snurra ut hyllorna.
- Andra dagen jag var där skulle jag ta fram en sak som fanns i det där skåpet. Då berömde hon mig för att jag kom ihåg. ”Du lär dig fort”, sa hon. Det var uppmuntrande för mig att höra. Hon blev min ledstjärna.

Vill inte bli påmind

Efter utslussningsvillan flyttade Emma till ett gruppboende där samma kvinna arbetade. Hon blev kvar där i sju år.
- Jag har aldrig mått så bra i hela mitt liv. De gav mig allt som jag saknat. Men sedan började det jobba en man där som jag var rädd för. Han påminde om det liv jag levt innan. Jag var rädd för allt som påminde om det. Så jag flyttade därifrån.

Nu går Emma på en folkhögskola i Värmland, långt borta både från sin mamma och sitt gamla destruktiva liv.
- Jag gick ju knappt i skolan, så jag har mycket att ta igen. Jag läser mycket. Andliga böcker, fantasy och självbiografier.
- Jag tycker om naturen här och trivs bra, men ibland känns det lite ensamt. Jag känner ju ingen och det är inte så lätt att få kontakt med folk. Ibland blir jag jättedeprimerad. Då orkar jag inte gå till skolan. Men lärarna vet att jag är sjuk.

Gjorde sitt bästa

Trots allt tycker Emma att hennes mamma var snäll mot dem när de var små.
- Hon gjorde sitt bästa och då kände jag att hon älskade oss. Men sedan, när jag började få en egen vilja, kunde hon inte acceptera det.  Jag fick aldrig göra någonting, fick aldrig vara i fred. Hon skulle alltid lägga sig i. Jag fick aldrig pröva själv.

- Under tonåren hatade jag henne. Jag struntade fullständigt i vad hon sa. Det var bara tjat, aldrig varmt och kärleksfullt. Om jag inte kom hem i tid hotade hon med att ringa polisen eller skicka mig på behandlingshem.

Emmas vrede försvann första gången hon var på psyket. Hon läste psalmboken och blev religiös.
- Det var jättevackert, det vackraste jag läst. Jag tänkte att det måste vara något när det är så vackert. Jag tror fortfarande. Ibland är tron långt borta, men jag tror alltid.

Emma försökte leva efter det tio budorden, även det fjärde: ”Hedra din fader och din moder”.
- Jag slutade vara arg och försökte vara snäll mot mamma, försökte förlåta henne när hon kränkte och sårade mig.
- Men det är nog inte någon bra metod, för jag tar på mig skulden och vänder det inåt istället. Min syster och jag pratar mycket om det. Det kanske är bättre att göra som hon, vända det utåt och bli arg.