Barns behov ska beaktas

Alla som behandlar vuxna med psykisk funktionsnedsättning är skyldiga att ta reda på om den som behandlas har barn. Därefter ska de särskilt beakta barnets behov av information, råd och stöd.

Barn till föräldrar med psykisk funktionsnedsättning eller psykisk sjukdom hamnar ofta i skymundan. Vården fokuserar på de vuxnas problem och barnen glöms ofta bort. Att barn till föräldrar med psykisk funktionsnedsättning utgör en ”särskilt sårbar riskgrupp” är något som Barnpsykiatrikommittén konstaterade redan 1998.

Till psykisk funktionsnedsättning räknas neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såsom Aspergers syndrom och autism.

Socialstyrelsens folkhälsorapport från 2001 visar också att barn till föräldrar som vårdats i sluten psykiatrisk vård, löper större risk att själva utveckla psykisk ohälsa.

Barnen har rätt till stöd

För att fånga upp barn till föräldrar med dessa funktionsnedsättningar infördes år 2010 nya bestämmelser i Hälso- och sjukvårdslagen. I lagen står det numera att hälso- och sjukvården liksom alla de som arbetar inom den, särskilt ska beakta behovet av information, råd och stöd hos barn som har föräldrar eller varaktigt bor tillsammans med någon som:

  • har en psykisk sjukdom eller psykisk funktionsnedsättning
  • har en allvarlig fysisk sjukdom eller skada,
  • är missbrukare av alkohol eller annat beroendeframkallande medel
  • oväntat avlider.

Lagen innehåller inga detaljregleringar av hur det nya informations-, råd- och stödansvaret ska organiseras. Det ansvaret ligger istället på de enskilda enheterna inom hälso- och sjukvården, där det är de behandlande verksamheterna och deras personal som ska se till att barnens behov av råd och stöd beaktas.

Habiliteringens ansvar

Bestämmelserna i Hälso- och sjukvårdslagen omfattar förstås också habiliteringen där personal dagligen kommer i kontakt med personer inom flera av de ovan nämnda områdena.

I det regionala vårdprogrammet ”ADHD, lindrig utvecklingsstörning, autismspektrumtillstånd” finns under rubriken Insatser, några rader om barns och andra närståendes behov av stöd och kunskap. Där konstateras att stödet ofta kräver samarbete mellan olika instanser såsom barnavårdscentral, förskola/skola, habilitering, primärvård och psykiatri, men vem som har det praktiska och konkreta ansvaret framkommer inte.

I Habilitering & Hälsas uppdragsbeskrivning står att personalen har ett ansvar för att dokumentera i journalen om en brukare har barn under 18 år. Syftet är att uppmärksamma barn och deras behov av information, råd och stöd.
– Det här är ett område där habiliteringen håller på att utveckla både den egna kunskapen, våra rutiner samt samarbeten med andra, säger Barbro Lagander, chef för Verksamhetsområde Stockholm inom Habilitering & Hälsa.

Barns behov – vems ansvar?

När reglerna tillkom i Hälso- och sjukvårdslagen 2010 skärptes kravet på att ha barnperspektiv i vården. Samtidigt innehåller lagen en del begränsningar och vagheter.

De nya reglerna i Hälso- och sjukvårdslagen gäller till exempel inte för barn till personer med intellektuell funktionsnedsättning. Att dessa barns behov beaktas ska istället Socialtjänsten se till, precis som tidigare. Men om en förälder med intellektuell funktionsnedsättning också är missbrukare eller skulle råka ut för en allvarlig fysisk skada ja, då gäller de nya reglerna även för dessa barn.

En annan anmärkningsvärd begränsning är att de nya reglerna inte är sekretessbrytande. Det betyder att om en patient eller brukare inte vill att vårdpersonalen ska ta kontakt med barnet så är det inte heller tillåtet.
– Man kan inte kontakta barnen utan föräldrarnas medgivande. Allt förutsätter deras samtycke, säger Birgitta Resenius, jurist på Socialstyrelsen.

Om föräldern inte ger sitt medgivande och man som vårdpersonal tycker sig ha anledning att känna oro för barnet, är man skyldig att anmäla till Socialtjänsten enligt Socialtjänstlagen.
– Den lagstiftningen är central. Den har funnits länge och ligger alltid som grund, säger hon.

Den brukare eller patient som inte vill medverka runt stöd till barnet kan inte tvingas till det. Däremot måste personalen försöka motivera patienten.
– Barnen är en så central del i föräldrarnas liv. Det gäller att få patienten att förstå att ”det barnet mår bra av det är bra för mig också”, säger Birgitta Resenius.