Annika och hennes pappa

- En mer typisk aspergerpersonlighet än min pappa får man nog leta efter. Alla kriterier stämmer in på honom. Annika berättar om sin pappa som nyligen gick bort, 87 år gammal. Han hade ingen diagnos och var inte medveten om att hans sätt att vara hade ett namn. - Han var en annorlunda man som jag älskade mycket. Men att växa upp med honom var inte helt enkelt. Under många år skämdes jag enormt över honom.

Annika har en son och en dotter. Båda två har autismspektrumtillstånd, men att hennes pappa hade Aspergers syndrom stod inte klart för Annika förrän hon själv började arbeta inom habiliteringen och träffade andra vuxna med AS.
- Först då började jag acceptera och respektera min pappa. När jag var liten skämdes jag över honom för att han var så socialt klumpig. Han stack ut när man var bland folk, om det var föräldramöten i skolan och han var med till exempel. Jag tyckte det var jättejobbigt.

Konstruktioner

Annikas pappa hade ett och samma specialintresse hela livet, han ritade och konstruerade hydraulsystem.
- Det har han jobbat med i alla år. Han var ingenjör. Han var ju socialt klumpig i arbetslivet också, men jag tror att de han jobbade med kunde se hans duktighet på ett annat sätt än vi andra. De kunde sålla bort att han var annorlunda. Men vi här hemma har aldrig ens lyssnat.

- Han har alltid pratat väldigt monotont. När han kom in på sitt specialintresse blev det extra monotont och han bara höll på. Folk, som inte var väldigt intresserade av hans konstruktioner, stängde av.

Först hade Annikas pappa ett eget företag med ett antal anställda, men det gick i konkurs. Han var inte lika bra på att driva ett företag som att konstruera.
- Han var godtrogen och blev lurad några gånger. Sedan startade han ett nytt företag utan andra anställda än han själv. Det fungerade bättre.

Missförstånd

Annikas mamma var hemmafru när Annika var liten. Sedan arbetade hon deltid inom vården. Hon var social och ville umgås med andra människor, arbetskamrater, grannar, släkt och vänner. Men varje försök att bygga upp en bekantskapskrets misslyckades.

- Pappa följde med ett tag, sedan spårade det ur, han vägrade följa med och mamma var tvungen att hitta på bortförklaringar. Det gick ett tag och sedan tappade de kontakten. Pappa missförstod folk. Det berodde nog på att han inte kunde tolka vad de egentligen menade och så blev det fel.

- Mamma hade ett socialt liv med sina arbetskamrater på jobbet, men de umgicks inte på fritiden. Det kunde hon inte eftersom pappa var så misstänksam. Han skulle ha reda på allt. Om hon sa hej till någon så ville han veta vem det var. Hon blev isolerad. Det gjorde henne bitter och arg.

När Annika var tonåring var hon också arg på sin pappa.
- Jag tyckte att han bara var fel, hela tiden, överallt. Jag var nöjd när han satt på sitt kontor och inte fanns i min värld. Om han var med någonstans och man satt och pratade om helt vanliga saker så kunde han börja prata om sina konstruktioner. Då fick man ju försöka dämpa honom och styra över samtalet till något annat ämne.

- Ofta blev det så att han inte var delaktig. Han satt där och var tyst liksom. Jag funderade mycket på det under årens lopp, men samtidigt var jag ganska nöjd när han var tyst. När han öppnade munnen blev det bara fel.

Favoriserad

Det var Annikas mamma som såg till att allting fungerade i hemmet och familjen. Pappan satt på sitt kontor och ritade.
- Det var mammas lagar som gällde. Han var en skugga. Han hade inga synpunkter på vad jag fick och inte fick göra, när jag skulle komma hem på kvällarna och sådant. Ibland kunde mamma få för sig att han skulle tala mig till rätta när vi var osams om någonting. Då skickade hon in mig till pappa på kontoret, men det var ju meningslöst. Han var alldeles för snäll och godtrogen. Jag kunde dra till med vad som helst och han gick på det.
- Så var det för mina systrar också. Vi kunde prata omkull honom hur lätt som helst. Vilket vi naturligtvis gjorde.

Annika har tre äldre halvsystrar. Pappans dotter var vuxen när Annika föddes, men mammans två flickor växte upp i familjen och betraktade sin styvfar som pappa.

- När jag var liten och började lära mig gå köpte pappa ett nytt ovalt bord för att jag inte skulle slå huvudet i den vassa kanten på det fyrkantiga bord de hade.
- Han var väldigt omtänksam mot mig. Jag var ju hans lilla flicka. Men han var väldigt klumpig mot mina systrar. Han kunde köpa mängder av leksaker bara till mig. På julafton kunde jag sitta med ett stort berg av grejer. Mina systrar fick inte alls lika mycket. Det där var jobbigt för oss allihop. Mina systrar blev ju jätteledsna och det gick ju ut över mig.

Ingen närhet

Annikas föräldrar brydde sig om henne, men var dåliga på att visa det. Hennes pappa höll distans. Hennes mamma hade fullt upp med att se till att allt fungerade och var ständigt irriterad.

- Hon orkade inte fullt ut. Det gick ut över oss barn också. Hon gick alltid omkring och muttrade, slog hårt i dörrarna och i skåpsluckorna när hon plockade in disken. Man fick gå på tå hela tiden. På ett sätt var det lättare med pappa. Antingen var han på kontoret eller så satt han i sin fåtölj och tittade på teve. Det var hans plats. Om någon annan satte sig där stod han upp och väntade tills fåtöljen blev ledig. Man visste var han fanns. Man kunde sätta sig i hans knä och be honom läsa en bok. Då gjorde han det. Det var hans nisch, hans sätt att ha kontakt.

- Jag är ju uppvuxen med detta och tyckte egentligen inte att det var konstigt. Men en gång när jag var elva, tolv år skulle jag sova över hemma hos en kompis. På kvällen när hon skulle gå och lägga sig gav hon sin pappa en godnattkram. Det tyckte jag var märkligt. En sådan närhet har jag aldrig känt med min pappa.

Annikas pappa var missförstådd i många sammanhang, inte minst i sin egen familj. Ingen förstod att hans beteende bottnade i en funktionsnedsättning.

– Vi tryckte ner honom. Så fort han öppnade munnen tyckte vi det var jobbigt, vi suckade eller gick därifrån. Då fattade jag aldrig att vi var taskiga mot honom, men nu gnager det i mig.

– Ibland har jag varit arg på mamma också. Jag tyckte att hon behandlade honom som ett barn. Idag ser jag annorlunda på det. Hon har gjort ett enastående jobb, både som förälder och som hustru till en så speciell man.

När Annika gått ur gymnasiet skulle hon, hennes föräldrar och en kompis till Annika åka och besöka en folkhögskola som flickorna skulle börja på.
– Innan vi åkte sa mamma till pappa att han skulle gå och kissa. Som om han var fem år. Det hade min kompis väldigt roligt åt. För mig var det helt naturligt. Hon sa alltid så till honom.

Påminnelser

Annika berättar att föräldrahemmet var fullt av lappar med påminnelser. På toaletten fanns en lapp med uppmaningen att tvätta händerna, på pappans plats vid matbordet en annan lapp som påminde honom om att ta sina mediciner. Han hade hjärtfel sedan födseln.

– Så är det hemma hos mig också, för jag vet att mina barn behöver det. När pappa dött sa mamma: "Du kanske tycker jag varit hård mot honom ibland, men det är inte så. Jag var tvungen att vara rak för att han skulle förstå. Precis som du måste vara rak mot dina barn.”

Under Annikas uppväxt tyckte hon att förhållandet mellan föräldrarna var iskallt. De visade ingen fysisk ömhet mot varandra. De tog aldrig i varandra, kramades aldrig.
– Pappa såg upp till mamma. Han skrattade åt hennes skämt och tittade uppskattande på henne. Men han kände nog att han inte levde upp till hennes förväntningar. Hon avfärdade i princip allt han sa. Hon kunde säga saker som ”nu får du vara tyst, så där kan du väl inte säga” även när andra människor hörde det.

– Pappa var misstänksam mot alla. Det handlade nog mycket om att han var rädd för att någon skulle komma och ta hans fru. Han blev väldigt svartsjuk när hon pratade med andra män.

Med facit i hand tror Annika att hon missförstod föräldrarnas relation.
– När jag var liten sa mamma att hon skulle skilja sig när jag vuxit upp och flyttat hemifrån. Men det gjorde hon inte. Det fanns någon slags kärlek mellan dem.

– Hon skyddade honom. Pappa var ljudkänslig. Jag hade sällan kompisar hemma för mamma sa att de förde väsen och det var jobbigt för pappa. När det hände var både mamma och pappa helt slut efteråt. Det var likadant med barnbarnen sedan. Mamma har ofta varit barnvakt, men då har hon varit hemma hos oss, för pappas skull.

Ett bra liv

Länge hade Annika dåligt samvete för att hon inte varit snällare mot sin pappa.
– Jag tänkte att jag måste prata med honom. Jag ville säga att jag tyckte om honom i alla fall, fast jag varit elak. Men det gick ju inte. Vid ett tillfälle låg han på sjukhus och jag hälsade på honom. Jag vet inte exakt vad det var, men då var det något som gjorde att jag förstod att han inte tänker på det sättet. Jag tror inte att han led av hur vi var mot honom så som jag skulle ha gjort.

När hon var barn trodde Annika att hennes pappa var olycklig. Det tror hon inte längre.
– Nej, när jag tänker tillbaka så tror jag att han levde i rätt tid. När han gick i skolan var det tyst i klassen och lärare som satt i katedern och undervisade. Det passar personer med Aspergers syndrom mycket bättre än dagens skola. Det är grupparbetena och stöket i klassrummen som gör det svårt för våra ungdomar. Sedan hade han en mamma som såg till att han fick utbilda sig. Han hittade sin nisch och lyckades göra sitt specialintresse till levebröd. Och han lyckades skaffa familj.

– Även om mamma var lite grinig så har hon faktiskt servat honom och ansträngt sig för att livet ska vara bra. Pappa har kanske inte gått omkring och varit lycklig, men jag tror att han var ganska nöjd.

Klarsynt mor

Annikas pappa var näst yngst i en syskonskara på fyra barn. Han hade bra betyg och farföräldrarna satsade alla pengar de hade på hans utbildning. Inget av de andra syskonen läste vidare efter folkskolan.
– De fick klara sig själva och det gjorde de ju. De hade egna drivkrafter. Man får ju vara himla tacksam att farmor var så klarsynt. På något sätt måste hon ha känt att det var pappas enda chans. Det var farmor som tog hand om familjen, farfar var till sjöss.

– Pappa var helvild när han var liten. Han klättrade överallt. Farmor fick spika fast möblerna i väggarna. En del saker spikade hon fast i taket så han inte kom åt dem. Farmor måste ha varit väldigt kreativ.

Båda Annikas barn har autismspektrumtillstånd. Hon känner igen beteendet från sin egen son.
– Han var också superaktiv när han var liten. Han klättrade också överallt, att hålla reda på honom var helt omöjligt. Skillnaden mellan pappa och min grabb är att pappa var motoriskt klumpig. Det är inte min grabb, han är snarare tvärtom.

Vill veta

Annika har aldrig träffat sin farmor. Det är hennes faster som har berättat om pappans uppväxt.

– Jag försökte få pappa att berätta men han sa ju aldrig någonting. En gång gav jag honom en pärm och bad honom skriva ner lite episoder och ge den till mig när jag fyllde fyrtio. Jag tänkte att det kunde fungera bättre att skriva än att prata. Fyrtioårsdagen kom men inte fick jag någon pärm. Den hade han glömt bort för länge sedan.

– Sedan hittade jag den där pärmen på hans kontor och han hade fyllt i vilka skolor han gått i och när han ritat den första turbinen. Han skrev bara om torra fakta. Men det var inte det jag menade att han skulle skriva. Nu när han har gått bort är det så himla mycket mer jag skulle vilja veta.

Annikas pappa var missförstådd i många sammanhang, inte minst i sin egen familj. Ingen förstod att hans beteende bottnade i en funktionsnedsättning.

– Vi tryckte ner honom. Så fort han öppnade munnen tyckte vi det var jobbigt, vi suckade eller gick därifrån. Då fattade jag aldrig att vi var taskiga mot honom, men nu gnager det i mig.

– Ibland har jag varit arg på mamma också. Jag tyckte att hon behandlade honom som ett barn. Idag ser jag annorlunda på det. Hon har gjort ett enastående jobb, både som förälder och som hustru till en så speciell man.

När Annika gått ur gymnasiet skulle hon, hennes föräldrar och en kompis till Annika åka och besöka en folkhögskola som flickorna skulle börja på.
– Innan vi åkte sa mamma till pappa att han skulle gå och kissa. Som om han var fem år. Det hade min kompis väldigt roligt åt. För mig var det helt naturligt. Hon sa alltid så till honom.

Påminnelser

Annika berättar att föräldrahemmet var fullt av lappar med påminnelser. På toaletten fanns en lapp med uppmaningen att tvätta händerna, på pappans plats vid matbordet en annan lapp som påminde honom om att ta sina mediciner. Han hade hjärtfel sedan födseln.

– Så är det hemma hos mig också, för jag vet att mina barn behöver det. När pappa dött sa mamma: "Du kanske tycker jag varit hård mot honom ibland, men det är inte så. Jag var tvungen att vara rak för att han skulle förstå. Precis som du måste vara rak mot dina barn.”

Under Annikas uppväxt tyckte hon att förhållandet mellan föräldrarna var iskallt. De visade ingen fysisk ömhet mot varandra. De tog aldrig i varandra, kramades aldrig.
– Pappa såg upp till mamma. Han skrattade åt hennes skämt och tittade uppskattande på henne. Men han kände nog att han inte levde upp till hennes förväntningar. Hon avfärdade i princip allt han sa. Hon kunde säga saker som ”nu får du vara tyst, så där kan du väl inte säga” även när andra människor hörde det.

– Pappa var misstänksam mot alla. Det handlade nog mycket om att han var rädd för att någon skulle komma och ta hans fru. Han blev väldigt svartsjuk när hon pratade med andra män.

Med facit i hand tror Annika att hon missförstod föräldrarnas relation.
– När jag var liten sa mamma att hon skulle skilja sig när jag vuxit upp och flyttat hemifrån. Men det gjorde hon inte. Det fanns någon slags kärlek mellan dem.

– Hon skyddade honom. Pappa var ljudkänslig. Jag hade sällan kompisar hemma för mamma sa att de förde väsen och det var jobbigt för pappa. När det hände var både mamma och pappa helt slut efteråt. Det var likadant med barnbarnen sedan. Mamma har ofta varit barnvakt, men då har hon varit hemma hos oss, för pappas skull.

Ett bra liv

Länge hade Annika dåligt samvete för att hon inte varit snällare mot sin pappa.
– Jag tänkte att jag måste prata med honom. Jag ville säga att jag tyckte om honom i alla fall, fast jag varit elak. Men det gick ju inte. Vid ett tillfälle låg han på sjukhus och jag hälsade på honom. Jag vet inte exakt vad det var, men då var det något som gjorde att jag förstod att han inte tänker på det sättet. Jag tror inte att han led av hur vi var mot honom så som jag skulle ha gjort.

När hon var barn trodde Annika att hennes pappa var olycklig. Det tror hon inte längre.
– Nej, när jag tänker tillbaka så tror jag att han levde i rätt tid. När han gick i skolan var det tyst i klassen och lärare som satt i katedern och undervisade. Det passar personer med Aspergers syndrom mycket bättre än dagens skola. Det är grupparbetena och stöket i klassrummen som gör det svårt för våra ungdomar. Sedan hade han en mamma som såg till att han fick utbilda sig. Han hittade sin nisch och lyckades göra sitt specialintresse till levebröd. Och han lyckades skaffa familj.

– Även om mamma var lite grinig så har hon faktiskt servat honom och ansträngt sig för att livet ska vara bra. Pappa har kanske inte gått omkring och varit lycklig, men jag tror att han var ganska nöjd.

Klarsynt mor

Annikas pappa var näst yngst i en syskonskara på fyra barn. Han hade bra betyg och farföräldrarna satsade alla pengar de hade på hans utbildning. Inget av de andra syskonen läste vidare efter folkskolan.
– De fick klara sig själva och det gjorde de ju. De hade egna drivkrafter. Man får ju vara himla tacksam att farmor var så klarsynt. På något sätt måste hon ha känt att det var pappas enda chans. Det var farmor som tog hand om familjen, farfar var till sjöss.

– Pappa var helvild när han var liten. Han klättrade överallt. Farmor fick spika fast möblerna i väggarna. En del saker spikade hon fast i taket så han inte kom åt dem. Farmor måste ha varit väldigt kreativ.

Båda Annikas barn har autismspektrumtillstånd. Hon känner igen beteendet från sin egen son.
– Han var också superaktiv när han var liten. Han klättrade också överallt, att hålla reda på honom var helt omöjligt. Skillnaden mellan pappa och min grabb är att pappa var motoriskt klumpig. Det är inte min grabb, han är snarare tvärtom.

Vill veta

Annika har aldrig träffat sin farmor. Det är hennes faster som har berättat om pappans uppväxt.

– Jag försökte få pappa att berätta men han sa ju aldrig någonting. En gång gav jag honom en pärm och bad honom skriva ner lite episoder och ge den till mig när jag fyllde fyrtio. Jag tänkte att det kunde fungera bättre att skriva än att prata. Fyrtioårsdagen kom men inte fick jag någon pärm. Den hade han glömt bort för länge sedan.

– Sedan hittade jag den där pärmen på hans kontor och han hade fyllt i vilka skolor han gått i och när han ritat den första turbinen. Han skrev bara om torra fakta. Men det var inte det jag menade att han skulle skriva. Nu när han har gått bort är det så himla mycket mer jag skulle vilja veta.