Ann-Sofi och hennes mamma

Ann-Sofis mamma levde hela sitt liv utan diagnos. Hon blev 82 år. Tre år innan hon gick bort fick Ann-Sofis son diagnosen högfungerande autism.

– Jag hade funderat på det redan innan, men då blev jag helt övertygad om att mamma hade Aspergers syndrom. Min son och hon har olika personligheter, men jag kan också se de gemensamma svårigheterna. Sedan dess ser jag henne i ett nytt ljus.

Ann-Sofis mamma var speciell. Hon gick på ett karaktäristiskt sätt. Hon pratade mycket utan att märka att människor runt henne tröttnade och slutade lyssna. Hon kunde inte tolka andra människors känslor, enligt Ann-Sofi, och hon hade specialintressen: växter, handarbete och historia.

– Redan när jag var barn tyckte jag att hon var annorlunda. Hon var inte riktigt som andra mammor. Hon var liksom inne i sig själv. När jag kom i tonåren blev det ännu mer tydligt. Då upplevde jag henne som omogen. Hon hade ingen självkritik och var inte ett dugg flexibel i sitt sätt att tänka. Jag var väldigt arg på henne, särskilt i tonåren.

Skäll för småsaker

Det var viktigt för mamman att Ann-Sofi och hennes storasyster hjälpte till med hushållsarbetet, berättar Ann-Sofi. Men alla sysslor skulle göras exakt på mammans sätt.

– När jag var liten fick jag hjälpa till att torka disken. Enligt mamma skulle man torka undersidan av kastrullerna med disktrasan. Det var väl en kvarleva från när hon var liten och de hade vedspis. Så skulle man göra. Det var väldigt noga. Jag förstod inte det så jag torkade en kastrull med handduken. Då blev hon jättearg och slog till mig i ansiktet.

Reglerna och rutinerna gällde främst hemmets skötsel. Minsta fläck gav upphov till ett stort förhör om vem som hade spillt.

– Hon ville egentligen väl, men det blev förstört för att hon var som hon var. Vi fick mycket skäll och så kunde hon daska till över ryggen för att markera att hon var arg. Ibland förstod jag inte ens varför. Jag tyckte hon var elak. Pappa var mycket snällare, lugn och stillsam. Jag var pappas flicka.

Ut i arbetslivet

När Ann-Sofi var nio år skilde sig föräldrarna. Mamman, som varit hemmafru fram till dess, var tvungen att skaffa sig ett arbete. Hon blev affärsbiträde på ett varuhus, men permitterades. Efter det fick hon inget fast jobb.

– Det var tufft för henne, att gå runt på olika arbetsplatser, några månader på ett ställe, sedan till nästa. En fruktansvärd situation för en människa som är beroende av regler och rutiner. På flera ställen blev hon mobbad. Jag vet inte varför, men hon uppfattades nog som udda och en del arbetskamrater retade sig väl på henne. Hon var ordningsam och duktig på att räkna, men samtidigt var hon ganska omständlig så det tog ju tid för henne att göra saker. Hon kunde vara väldigt plump också. Hon sa vad hon tyckte utan att förstå att det kunde såra människor.

Inte accepterad

Den pressade situationen påverkade även Ann-Sofi och hennes syster. När mamman kom hem från jobbet var hon trött.

– Hon hade det svårt och det är klart att det gick ut över oss också. Hon orkade inte. När jag var mindre och hon inte arbetade utanför hemmet var hon faktiskt väldigt snäll. Hon ville vara hemmafru. Det var drömmen för henne, vara hemma och pyssla, laga mat och sköta hemmet. Hon var ju inte accepterad heller, hon lyckades aldrig passa in. Hon blev retad som barn också.

Ann-Sofis mamma gifte aldrig om sig.

– Hon hade några förhållanden, men inte så att hon flyttade ihop med någon. Jag tror hon ville ha någon. Hon ville ju ha folk omkring sig, men det skulle vara på hennes villkor.

Inga godnattkramar

För Ann-Sofi innebar skilsmässan att hon bara träffade sin pappa varannan helg.

– Det var jobbigt. Jag var ju pappas flicka. Men jag hade min storasyster, hon har betytt mycket för mig. Min syster är åtta är äldre och oerhört medkännande och omhändertagande. Hon blev lite som en extramamma. Mamma ville väl och kunde visa omtanke. Men hon hade ju svårt med den känslomässiga biten.

Ann-Sofi berättar att hennes mamma var mån om att barnen skulle ha mat på regelbundna tider, hela och rena kläder. Hon kom ihåg namnsdagar och födelsedagar och ansträngde sig för att hitta på presenter.

– Även om hon inte hade så mycket pengar så tänkte hon ut någonting. Det var hon noga med. En gång när hon jobbade på varuhuset kom hon hem med exotiska frukter på min namnsdag. Det tyckte jag om. Det var spännande med de där ovanliga frukterna.

När Ann-Sofi var liten kunde hon få sitta i mammans knä, till exempel när de åkte buss och det var ont om platser, men spontana kramar förekom inte och hon fick aldrig någon godnattkram.

– Det var också så att jag stötte bort min mamma. Jag kände mig inte bekväm med henne, inte trygg. Jag fick ju mycket skäll. Det gjorde mig osäker.

Kluvna känslor

Ann-Sofi är kluven i sina känslor för mamman.

– Visst var jag väl fäst vid henne också. Om jag slog mig så sprang jag ju hem till mamma och blev omplåstrad. Vid sådana tillfällen kunde hon vara tröstande. Och när jag var sjuk så pysslade hon ju om mig. Hon visade sin kärlek med omsorg. Det var hennes sätt. Ändå valde jag bort henne. Jag avskärmade mig från henne. Det gjorde jag. Det var hennes ilska, den var svår att hantera. Så småningom lärde jag mig hennes rutiner i viss mån, men allt gick ju inte att undvika.

Enligt Ann-Sofi kunde hennes mamma vara generös och hjälpsam när hon själv tog initiativet, men det gick inte att be henne om något. Då kände hon krav och det klarade hon inte. När Ann-Sofi hade kärleksbekymmer i tonåren, till exempel, gick hon aldrig till sin mamma för att få stöd och hjälp.

– Jag ville nog inte ge henne den inblicken i mitt liv. Hon skulle ha kunnat vara fördömande. Det var nog så jag kände. Hon hade mycket bestämda åsikter. Min mamma hade lätt för att bli gravid. Enligt henne var det ett tecken på att man var en bra mamma. Kvinnor som inte blev med barn var inte ämnade att bli mammor.

– Jag gick igenom en provrörsbefruktning för att få mitt barn. Det berättade jag aldrig för mamma. Jag var rädd att hon skulle säga att det inte var meningen att jag skulle ha barn. Och det ville jag inte höra.

Ann-Sofi fick en egen lägenhet när hon var sjutton. Hon var i puberteten, samtidigt som hennes mamma var i klimakteriet. Ann-Sofi upplevde att konflikterna avlöste varandra och det var en lättnad för henne att flytta.

– Efter det höll jag kontakten med mamma på en låg nivå, men jag bröt den aldrig.

Ann-Sofi tyckte det var jobbigt att hälsa på sin mamma. Så småningom flyttade hon till andra sidan landet. Det var ett medvetet val. På så vis kunde hon reducera besöken till ett par gånger om året.

– Vi hade en del gemensamma intressen som vi kunde ägna oss åt när vi träffades, gå på museer och botaniska trädgårdar till exempel. Men det hände att vi grälade även när jag var vuxen. Hon pratade så mycket att man blev alldeles trött. En del barndomsminnen berättade hon om och om igen, in i minsta detalj. Till slut stängde man av. Det märkte hon inte. Hon bara fortsatte. Det var ingen dialog, hon var inte intresserad av vad någon annan hade att säga.

Borde förstå

Även mammas bestämda åsikter om hur allting skulle vara fortsatte att orsaka konflikter. Sättet att diska, till exempel.

– När jag var liten fick jag lära mig att det är jätteviktigt att plocka in den torra disken i skåpen innan man tar itu med den smutsiga. På äldre dagar fick mamma grön starr och nedsatt syn. Då hade hon en speciell kopp som alltid stod i diskstället. En gång var jag så dum att jag ställde in den där koppen i skåpet. Hon blev jättearg. Jag borde förstå att den skulle vara framme. En annan gång fick jag en rejäl utskällning för att jag råkade hänga min väska på den speciella krok i hallen där hon brukade hänga sin städrock. Både kroken och koppen var nya saker som hon börjat med när synen försämrades, men hon tyckte att jag borde veta det utan att hon talade om det.

Försonad

Ann-Sofis son har högfungerande autism. När han började utredas fick Ann-Sofi större förståelse för hur mamman fungerade. Nu känner hon sig försonad med sin mamma.

– Hon kunde ju inte rå för att hon var som hon var. Hon gjorde naturligtvis så gott hon kunde, men hade ett svårt liv på många sätt. Hon skulle ta sig in på arbetsmarknaden och försörja sig själv och två barn. Hon kämpade på, trots sin utsatthet. Det kan jag se nu. Den insikten har gett en förklaring. Hon skulle ha behövt stöd i föräldrarollen. Om hon fått stöd och avlastning skulle hon säkert ha varit en mycket bättre mamma. Och om man vetat vad hennes beteende berodde på. Men då fanns ju inte diagnosen. Ingen förstod vad det handlar om. Hon blev bara en ”besvärlig” människa.

Ann-Sofi tror att mammans skällande berodde på att hon själv fick mycket skäll under sin uppväxt.

– Har man Aspergers syndrom behöver man tydliga instruktioner för att allt ska bli rätt. Mamma fick nog skäll många gånger för att hon gjorde fel.

Nöjd pensionär

Att gå i pension var en lättnad för mamman. När hon slapp det krav som arbetet innebar för henne så mådde hon bra.

– Hon levde upp. Och hon var duktig på att aktivera sig. Hon gick olika kurser och åkte med på bussresor för pensionärer. Det beundrade jag henne för.
Hennes syn försämrades dock mer och mer. Så länge hon såg lite försökte hon klara sig själv, men de sista fyra åren var hon helt blind och hänvisad till hemtjänsten. Då låg hon nästan bara i sängen och lyssnade på radion. Det var tungt för henne att vara så beroende av andra. Ibland gick hon upp och gick lite, men det gjorde henne så trött. Det var inget fysiskt fel på henne förutom synen, men hon ville inte vara med längre. Hon hade levt färdigt sitt liv.

När mamman gick bort var det ingen stor förlust för Ann-Sofi.

– Det är klart att det fanns en sorg i det, men det var mer som om någon äldre tant jag kände hade dött. Vi hade inte den där nära relationen. Jag hade distanserat mig så mycket ifrån henne. Det låter hemskt, men så var det. Jag kan inte säga att jag saknar henne. Jag älskade inte min mamma. Jag kallade henne inte ens för mamma. Jag sa Eva. Det började jag med redan i tonåren. Det var väl också ett sätt att distansera sig, antar jag. Jag kände också en lättnad för hennes skull, för man hade börjat prata om att hon skulle behöva flytta till ett vårdhem. Nu slapp hon det.

Lättare med pappa

Ann-Sofi tror det är svårare att ha en mamma än en pappa med autistiska drag. I de konventionella könsrollerna är det mamman som står för den känslomässiga omsorgen. Hon är den trygga famnen.

– Så var det inte för oss. Både min syster och jag har fått men av att växa upp med mamma. Min syster är snudd på arbetsnarkoman. Hon har den där nervösa energin, är så duktig och effektiv. Jag lider av kronisk trötthet och migrän. Jag hade svårt för att identifiera mig med min mamma. Det tror jag min syster också hade. Både hon och jag hade problem när vi skulle föda barn. Vi öppnade oss inte som man ska och förlöstes med kejsarsnitt. Det behöver ju inte vara så, men det kan ju finnas ett samband med att man inte är riktigt bekväm med sin kvinnlighet. Jag har tänkt den tanken.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.