Lärare och andra elever

Det är alldeles för få som vet vad Aspergers syndrom innebär och det kan få förödande konsekvenser. Personligen blev jag hanterad som fint porslin när mina lärare fick reda på min diagnos.

Då gick jag i en vanlig klass, och det var ingen som visste vad det innebar att ha Aspergers syndrom. De använde samma pedagogik mot mig som mot ett dagisbarn. Det var förödmjukande! Jag minns att jag på en lektion tecknade en serie på fulast möjliga vis och blev överöst med beröm för min otroliga kreativitet.

Det är bra att lärarna har förståelse för att jag inte alltid tänker på samma sätt som alla andra, men jag vill inte bli behandlad som om jag inte hade en fullt utvecklad hjärnkapacitet. Jag rekommenderar alltså alla som har AS att försöka hitta lärare som är pålästa och inte är rädda för att säga vad de tycker och tänker. Och lärare som inte bedömer elever efter vilket funktionshinder de har, utan efter hur eleven fungerar.

Vid ett tillfälle blev min mattelärare så arg för att jag inte förstod att hon kastade matteboken i ansiktet på mig. Det är ett tecken på en dåligt påläst lärare. Eller en lärare som inte kan hantera sina känslor, vilket kan vara minst lika jobbigt.

Många med AS har svårt för att få vänner. I vissa fall spelar inte det någon roll, eftersom de inte har något intresse för att ha vänner. Men de flesta vill nog ha åtminstone någon att kunna prata med. Problemet är bara att förstå hur man pratar.

Jag går i Danderyds gymnasium i en liten klass för elever med AS. Men om man har AS kan man också gå i en vanlig klass om man känner att man hellre vill göra det. En del väljer att berätta för klassen om sitt handikapp, men de flesta väljer att hålla tyst och kanske berätta för ett fåtal personer. Enligt min erfarenhet är det oftast ingen som märker någonting av det om de inte vet om det. Man kan alltså göra som man vill.

Jag tycker det är jobbigt med mycket människor och jag tycker det är jobbigt att ha många halvdana vänner. Därför trivs jag bättre i en liten grupp, där man lär känna varandra väldigt bra. Vi kanske inte pratar om samma saker som de så kallade normala människorna gör, men det gör ingenting eftersom vi då slipper bli uttråkade.

I grund och botten tror jag att man egentligen kan gå i vilken skola som helst, bara lärarna är pålästa och eleverna är öppna för att alla inte måste vara precis likadana. Idag finns det kurser lärare kan gå som handlar om olika funktionshinder, och det tror jag underlättar en hel del. Då kan lärarna lättare se till att skolan och pedagogiken även passar för oss som har AS.

Dessutom är det bra att besöka skolan några gånger för att se hur det är innan man börjar. Då känner man sig tryggare och det blir lättare att känna förtroende för att det ska gå bra.