Ett lugnt klassrum

När jag går i skolan behöver jag struktur. Jag vill veta vad som händer och när det händer. Att arbeta fritt på egen hand är inte min starka sida, jag vill hellre ha lektioner där läraren predikar.

Jag kan arbeta självständigt om jag får en mall att arbeta efter och någon som sparkar lite på mig så att jag kommer igång. Jag har inga större problem att bli klar i tid. Det är snarare så att jag tror att allting tar längre tid än det gör och så blir jag stressad eftersom jag tror att jag inte ska hinna.

Att arbeta i grupp är för mig uteslutet. Jag har aldrig gillat det eftersom det bara känns krångligt. Man kan aldrig vara säker på att de andra i gruppen gör vad de ska och man måste lägga ned onödig energi på att sätta sig ned tillsammans och diskutera. Dessutom känns det som att jag själv är den enda som kan göra ett bra jobb. Själv är bäste dräng, som man brukar säga. Folk har en tendens att lägga ned minsta möjliga energi på saker och ting, och då speciellt i skolan. Men jag klarar inte av att lämna in ett arbete jag inte är nöjd med.

Liksom många andra tonåringar hatar jag att gå till skolan, men kanske inte av samma anledning. Jag har ingenting emot skolan i sig, det som tar emot är alla krav. Dessutom är det människor överallt, vilket jag har svårt att hantera.

När jag började på gymnasiet hade jag ännu inte fått diagnosen Aspergers Syndrom. Då var skolan ett rent helvete. Jag gick i en vanlig klass där det var ett himla liv och mycket fritt arbete. För att jag ska kunna koncentrera mig behöver jag lugn och ro. Annars blir jag lätt distraherad. Och det faktum att jag inte ville vara i skolan överhuvudtaget, gjorde att jag blev ännu mer distraherad än i andra situationer. Jag har inga problem om jag sitter hemma och är försjunken i någonting som verkligen intresserar mig.

All min energi gick åt till att stå ut och jag kom efter i alla ämnen. Till slut mådde jag så dåligt att jag inte vågade gå dit alls. Dels låg jag efter i allting och dels upplevde jag alla människor som jättelika monster.

Men sedan fick jag min diagnos och till hösten bytte jag skola och gick om ettan. Nu går jag i trean i en liten klass på Danderyds gymnasium. Jag klarar mig bra. Själva skolan är stor med många elever och det är jobbigt att gå genom skolan. Men vårt klassrum ligger lite avskilt. I princip all undervisning sker i hemklassrummet och det trivs jag med. Allt är sig likt och jag slipper smyga längs väggarna i korridorerna och söka efter rätt klassrum. Att trivas där man arbetar är grunden för ett lyckat arbete.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.