Kropp och hjärna

Madde Ericsson har Aspergers syndrom och föreläser ibland om sin funktionsnedsättning och dess konsekvenser. Här berättar hon om hur hennes kropp och hennes hjärna reagerar på olika typ av stress.

Viktigt att få sova

Sömnsvårigheter är en källa till riktig stress. Min säng var inte avkoppling, det var en ångesthärd i över fem år. En plats som jag inte förknippade med sömn utan med grubblande och vridande i svettiga lakan. Till slut ville jag inte ens gå och lägga mig, för det var jobbigare än att vara vaken och trött. Jag kunde vara vaken i upp emot tre dygn, tills jag slocknade av utmattning.

Första läkaren jag kom till för mina problem, föreslog att jag skulle koncentrera mig på en bokstav när jag låg och skulle somna. Fokusera på nåt. Jag gick igenom hela alfabetet, men somna kunde jag inte.

Idag äter jag sömnmediciner. Jag är medveten om att det är mediciner som sliter på kroppen och organ, men jag har bestämt att jag gärna lever tio-femton år kortare om jag bara får sova gott om nätterna och må bra den tid jag lever. För sömn är så viktigt för att fungera, även om det är den här typen av artificiell sömn. De mediciner jag äter idag är jag övertygad om att jag kommer att behöva resten av livet, så det är bara att acceptera läget.

Kroppen reagerar först

Min kropp och min hjärna har inte riktigt enats om vad stress är. De reagerar på olika typer av stress. Jag, det vill säga min hjärna, känner nästan aldrig att jag är nervös för något, till exempel om jag ska hålla ett föredrag. Men kroppen reagerar ändå. Jag kräks. Jag får allergiska reaktioner. Samtidigt känner jag att jag mår bra mentalt.

Min hjärna däremot blir stressad av till synes små saker, som att jag inte vet vad jag ska göra resten av dagen. Jag mår skitdåligt mentalt, men fysiskt mår jag bra, kroppen är på topp. Kroppen och hjärnan får jobba vidare på det här samarbetet, helt klart.

Lätt påverkad av andra

En annan sak som jag har svårt att hantera är när någon i min närhet är stressad eller bara lite nere. Det är vibbar som jag inte kan värja mig emot. Så fort till exempel mamma kliver innanför dörren där hemma så känner jag om det är något som inte står rätt till. Hon kanske har haft en jäktig dag på arbetet och så kommer hon hem och är allmänt irriterad för att hon är så uppe i varv. Då tar jag direkt för givet att det är mitt fel att hon inte är glad och mår topp. Självklart är det ju sällan mitt fel, men eftersom jag inte kan föreställa mig att hon faktiskt jobbar eller hur hon jobbar på dagarna, så måste det ju vara mitt fel.

Jag tror att det här hänger ihop med mitt konkreta tänkande, som är typiskt för oss som har Aspergers syndrom. Jag har kommit på att det jag inte ser, det kan jag inte tänka mig. Mitt konkreta tänkande drar en helt ologisk slutsats. För mig är mamma borta mellan sju och fyra på dagarna. Då finns hon inte. Alltså måste hennes humör bero på mig.

Ibland kommer hon hem och stressar för att hinna städa eller dylikt och pustar och frustar och sliter med dammsugaren. Då blir jag också stressad och mår dåligt, fast den där stressen inte ens var min egen från början. Det är invecklat, det där.