Förberedelser är viktigt

Madde Ericsson har Aspergers syndrom och föreläser ibland om sin funktionsnedsättning och dess konsekvenser. Här berättar hon bland annat om hur hon måste förbereda sig när familjen ska få besök, annars blir hon alltför stressad.

Svårt att skiljas från saker

När jag satt och skrev på det här om stress, då skedde en av de värsta saker jag vet i rummet intill. Mamma rensade garderober! Jag mår genuint dåligt av när saker ska kastas, för jag tycker så synd om dem. Saker som kan vara hur trasiga som helst men som har affektionsvärde.

Jag sprang ut och rotade i den där sopsäcken varje gång mamma lämnade rummet och plockade upp saker i smyg. En tjugofem år gammal bebisfilt här, ett badlakan där... Jag vet inte varför det här är så jobbigt för mig, jag vet bara att mina rum och garderober blir fullare och fullare av skräp. I vilket fall så var jag tvungen att ta en Stesolid. Stressolid!

Oväntade besök

Jag klarar inte oväntade besök. Jag klarar knappt väntade besök heller för den delen. Även om det bara är syrran med familj som ska komma på fika, så får jag stresskänslor och planerar hur jag på ett snyggt sätt kan undvika att gå ner och delta i kaoset. För kaos blir det alltid med två små högljudda barn. Är jag där med dem så slutar det med att jag går och plockar tillbaka alla saker som barnen river ut. De stör min ordning och hur mycket jag än tycker om dem, så är det arbetsamt att ha dem på besök.

Inget är en kopia

Jag har också svårt för större sammankomster och högtider. Kommer ihåg när pappa fyllde femtio för några år sen. Det skulle vara stor fest och jag hade åtagit mig att stå i den väl uppbunkrade baren, eftersom jag gillar att blanda drinkar. När jag i det tysta laddade för den här festen, såg jag pappas fyrtioårsfest framför mig. Det var så jag tänkte att det skulle bli och förberedde mig för det.

Men när sedan folk började droppa in blev jag snart varse att det här minsann inte alls skulle bli en kopia av fyrtioårsfesten. Det var inte ens samma folk. Jag blev paralyserad när första gänget anlände och gick ut och satte mig i tryggt förvar i hammocken på andra sidan huset. Där fastnade jag, tills pappa hittade mig.

Det slutade med att han fick gå ut bland folket och säga som det var, och fixa en plats åt mig i ett hörn intill väggen, så att jag åtminstone skulle kunna få äta i lugn och ro tillsammans med gästerna. Någon karriär som bartender gjorde jag inte den kvällen. Jag hade för dålig översikt och var för dåligt förberedd. Efter det har jag lärt mig att ingen händelse är en exakt kopia av något som hänt förut. Men det gäller ändå att helt enkelt att förbereda sig så gott det går efter sina förutsättningar.