Förändringar är svårt

Madde Ericsson har Aspergers syndrom och föreläser ibland om sin funktionsnedsättning och dess konsekvenser. Här berättar hon bland annat om hur jobbigt det kan vara med förändringar.

Tid att vänja sig

Här följer några stressmoment i min, och förmodligen många andras vardag.

Separationsångesten: Den var vedervärdig när jag var liten. Jag tjöt som en gris så fort vi skulle byta bil eller köpa ny TV eller dylikt. Delvis för att jag aldrig skulle få se den där bilen eller TVn igen, men också för att nu var jag tvungen att vänja mig av vid något som alltid funnits, och därtill vänja mig vid den nya apparaten. Min invänjningsperiod är lång. Jag blir stressad av att saker och ting inte är som de brukar och den där nya TVn var definitivt inte som det brukar.

Ett annat exempel är ett gräl jag hade med min syster över en trampmaskin. Vi hade en sådan när jag var yngre, ett slags träningsredskap. Den stod i källaren och jag använde den nästan aldrig. Då kom min äldsta syster och ville låna hem den till sig. Jag tvärvägrade instinktivt. Oj, vad osams vi var då.

Men egentligen handlade det inte alls om att jag inte ville låna ut den där apparaten. Den struntade jag i. Men hur skulle rummet den stått i se ut om den försvann? Det var det som var svårt för mig. Ett rum i vårt hus skulle helt plötsligt se annorlunda ut, och jag behöver som sagt tid att vänja mig vid sånt. Det var ett typiskt missförstånd i min familj.

Att inte kunna välja

Beslutsångest är ett annat av mina stressrelaterade problem. Jag kan inte välja. Att ge mig alternativ är att be om ett utbrott. Men samtidigt som jag har så svårt att välja själv, så kan jag absolut inte ta order av någon. Det är en svår balansgång.

Om en kompis ringer och frågar om vi ska hitta på något och det dyker upp två alternativ, till exempel fika eller bio, då kan jag inte välja. Oftast slutar det då med att jag stannar hemma och är sur på mig själv.

Maten

Sedan har vi det här med maten. Jag blir fruktansvärt stressad av att äta tillsammans med andra i en stimmig miljö. I skolan lade jag mycket energi på att hinna först till matsalen för att få en plats jag kunde trivas med. Jag behöver få sitta på en kant, gärna intill en vägg och ha någon jag känner väl närmast bredvid mig. Annars kan jag inte äta. Det är likadant hemma.

Vardagsutiner

Rutiner: Om jag får mina vardagsrutiner brutna, kan det förstöra en hel dag. Att inte få läsa dagstidningarna i rätt ordning. Eller att inte få sitta på rätt plats i soffan. Att tv-programmet jag ser på varje vecka är inställt. När jag måste åka iväg på någonting med kort varsel. Eller när affären jag alltid går till har möblerat om bland hyllorna.

Jag behöver ett par dagars varsel till allt. Det är min ”ickespontanism”. Överraskningsvisiter till exempel gör mig inte till någon trevlig värdinna. Eller om pappa kommer hem en eftermiddag och säger: ”Nu åker vi och spelar golf!” Jag blir helt paralyserad av att höra sånt. Det funkar om vi på måndagen bestämmer att på onsdag åker vi och spelar golf. Men om vi då av någon anledning inte kommer iväg till golfbanan på onsdagen, blir jag också helt paralyserad. Min värld vänds upp och ner om saker och ting inte blir som bestämt.