Självkänsla och identitet

När Eva var i 20-årsåldern fick hon diagnosen Aspergers syndrom. Det har lett till att hon övergått till att arbeta halvtid. Hon slipper krav på telefon och kaffeprat, och har fått ett eget rum på jobbet.

Eva hade hamnat i kris. Hon hade blivit sjukskriven, och det betydde kontakt med en allmänläkare som gav henne antidepressiv medicin och remitterade henne till neuropsykiatrisk utredning. Det blev vändpunkten.

– Under utredningen fick jag liksom en nyckel till att förstå hur jag själv fungerar och känner. Jag fick så småningom diagnosen Aspergers syndrom. Egentligen är det konstigt att jag klarat mig så länge som jag gjort. Det beror nog på att livet hade ganska uppgjorda ramar för mig. Skolan var rätt välordnad och strikt. Sommarloven på landet med föräldrarna var också givna.

– Men sedan började jag läsa på universitetet, och då kom den första krisen. Jag bodde i studentkorridor och klarade inte att vara med de andra i köket och laga mat, hängde inte med på fester och utflykter. Det var hemskt att vara så ensam och behöva smyga undan för de andra. Jag blev deprimerad och blev liggande på mitt rum. Jag ville ha kontakt med andra människor, men inte så där mycket.

Eva fick ett jobb på annan ort och egen lägenhet. Hon trodde att allt skulle ordna sig, och jobbet klarade hon också utmärkt, fick beröm för sin noggrannhet och snabba uppfattning. Men snart uppstod samma problem som i studentkorridoren. Hon delade arbetsrum med två andra, och förväntades kunna småprata och skratta som de. Det var fikarast varje förmiddag med alla femton arbetskamraterna. Eva drog sig undan. De trugade med färska bullar. Hon plågade sig dit. Ibland efter jobbet brukade de som kunde gå ut och ta en öl. Eva följde aldrig med. Det hölls seminarier för att öka sammanhållningen. Eva låtsades sjuk. Till slut låg hon verkligen i sin säng igen, med en ny depression, och klarade inte att gå till jobbet.

Nu arbetar hon halvtid. När hon arbetade heltid blev ansträngningen att klara av alla sociala kontakter så stor att hon inte orkade med något annat än att sova efter jobbet. På det här viset kan hon nu ha något liv utanför yrkesarbetet också. Hon har fått ett eget litet krypin på jobbet och behöver inte dela rum med andra hela dagen. Hon har inte ens telefon i sitt rum, om de andra vill något får de använda e-post. Arbetskamraterna har accepterat att hon är annorlunda och inte deltar i kafferasterna och bullätandet. Hon får vara duktig på sitt jobb på sitt sätt.

Teamet där jag fick min utredning har varit jättehyggliga. De har resonerat med min arbetsgivare och gett mig material så att jag har kunnat informera arbetskamraterna. Och framför allt kan jag ringa till kuratorn och diskutera om det skulle uppstå nya problem. Det känns som en gåva att de kunde förstå mig så väl, på en gång. Att det finns andra som jag, att det har ett namn, att det går att läsa om i böcker och på nätet. Det har gett mig en helt ny självkänsla och identitet.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.