Specialgymnastik gjorde slut på mobbningen

Torsten blev retad för hur han sprang. Men han hade turen att få gå i specialgymnastik. Hans föräldrar anser att det har förbättrat hans motorik mycket. Kanske var det därför mobbningen upphörde.

”En av de saker Torsten blev retad för var hur han sprang. Ändå tycker jag han springer ganska fort. Men han är allmänt litet klumpig i rörelserna, och det var springandet de fastnade för. Tocken Tjocken kallade de honom och härmade hur han sprang, litet vaggande som en anka. Det var ju retfullt, men värre var att de regelbundet sprang ikapp honom bakom ett uthus i skolan och dunkade på honom mot en vägg.

Det var värst i fyran och femman tror jag. Vi fick inte reda på det förrän i efterhand. Jag tror att avgörande för att mobbningen lättade var att han i tolvårsåldern blev mycket smidigare. Dels växte han mycket och blev smalare, dels hade han gått på specialgymnastik i två år då. Det var en bra gympalärare i skolan som tog hand om de barn som hade svårt med motoriken. Han gjorde en hinderbana runt gympasalen, där det gällde att klättra och sno sig och dingla och åla och ta emot en stor boll och allt vad det nu var. Den här läraren hade förmågan att lägga träningen på rätt nivå, och uppmuntra så att till och med Torsten tyckte det var roligt att gå dit. Och jag tror faktiskt att träningen där gjorde honom mycket gott.

Framför allt var det barn i klassen över Torstens som mobbade honom. De som gick i hans egen klass vågade eller ville inte. De var vana vid Torsten sedan länge och accepterade honom rätt bra. Torsten hade en assistent tillsammans med ett annat barn på lektionerna, och på rasterna var hon oftast ute med dem och höll ett vakande öga på läget. Men på frukostrasterna, efter maten, fick de klara sig själva, och det var då han blev utsatt.

När vi förstod hur han haft det i skolan, kändes det hemskt att han inte berättat det tidigare. Men han är sån som verkar acceptera saker. En gång fick han skavsår av en sko medan vi var ute på långtur i skogen. Han sade ingenting om det, utan det var först på kvällen när han tog av sig strumpan som jag såg att den var alldeles blodig och började undersöka hans häl. Hans smärttröskel är nog ovanligt hög.

Kanske är det också så att mycket i skolan är obegripligt för Torsten. Det här blev bara ytterligare en obegriplighet, något som hörde till. Eller om han inte ville berätta om det därför att han var ledsen över det. Han vill inte tala om känslor, han säger att det bara blir värre då. I stället kom det fram en gång när vi såg på ett TV-program där ett barn blev mobbat. Han sade liksom i förbigående att med honom hade de slutat nu. Då satte jag igång och frågade ut honom, och det var så vi fick veta. Annars kan han minsann prata och prata så man blir alldeles trött. Men det är bara sånt han själv vill prata om.

Vi har insett att vi måste anstränga oss mycket mer för att förstå hur han har det. Vi kan fortfarande inte räkna med att han berättar hur det är i skolan.”