Nio års plåga

När Maria skildrar sin skolgång är det en berättelse om mångårigt förtryck. Hon blev mobbad både i ord och i handling, upptryckt mot en vägg, slagen, jagad, retad, utfryst. Från första klass till nian. Vissa perioder vägrade hon gå till skolan.

– Jag tror att det berodde på att jag var så intresserad av djur och natur, det tyckte de var konstigt. Och så tog jag aldrig kontakt med någon på eget bevåg. Jag tyckte det var roligare att knalla runt på baksidan av skolan och titta på fåglarna på rasterna än att hoppa rep eller leka gömme. De tyckte jag var konstig helt enkelt, och då betedde de sig sådär.

Maria kände sig ofta ensam, det kan hon hålla med om. Men hon hade sina vänner i skogen när hon kom hem från skolan. Då stack hon ut med grannens hund, gick och träffade några hästar på ett gärde, och fick en råbock så tam att den kom fram till henne nästan varenda dag. Ibland fick hennes mamma gå och leta efter henne, men för det mesta kom hon hem själv i kvällningen. Hon tog hem diverse småkryp, som fjärilar, gräshoppor och paddor till vedboden på gården, och hon hade en snok i sitt rum. Hon identifierade sig med råbocken, lärde sig hans kroppsspråk, ryckte och kastade med huvudet som han, stampade med fötterna, kunde rusa iväg. Det tog hon ofta till när hennes plågoandar var ute efter henne, berättar hon.

– En gång var det ett stort slagsmål på skolan, men då satt jag uppflugen på en hatthylla, så jag blev inte slagen den gången. I uppståndelsen efteråt berättade jag för lärarna att jag ofta fått stryk. Förresten sade jag till flera gånger att jag blev slagen. Men lärarna tog det inte på allvar, de var rätt elaka själva mot mig. Det var mycket som var svårt för mig. Jag gick fel hela tiden eftersom jag inte kunde inte lära mig att hitta till de olika salarna i skolan. Och så klarade jag sällan att gå in i matbespisningen. Jag får panikångest när det är mycket folk, och vill helst inte ha någon bakom ryggen, så att de kan hoppa på mig utan att jag ser det. Så jag åt inte mycket där. Gympan var också jobbig. Men på sätt och vis har jag blivit starkare av allt det här.

Under en period hade Maria en vän. Det var en pojke som också blev mobbad. Han blev knivhotad och misshandlad, säger hon. Hon försökte skydda honom och de brukade hålla ihop. När han flyttade från orten kändes det ännu värre. Maria fick flytta hem till några släktingar och byta till en liten klass. Men där fanns det i stället stökiga pojkar, så det var inte heller någon bra lösning. Nu efter nian ser hon fram emot att få börja på en folkhögskola.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.