Bo tillsammans i gruppbostad

På Näsbyvägen i Täby bor sju killar i åldern 25-30 år. De har alla Aspergers syndrom. Boendet startade 2001 efter initiativ från föräldrar.

– Det fanns inget boendealternativ som passade dem, berättar Susanne Wiik, som är boendesamordnare för Näsbyvägen och två andra boenden som drivs av Mälardalens omsorgsalternativ, MOA.

Flera av killarna på Näsbyvägen har gått samhällslinjen på Dalarö folkhögskola. Samhällslinjen är anpassad för studenter med Aspergers syndrom och syftar till att stödja studenterna på deras väg ut i samhället, till sysselsättning, arbete och eget boende. I utbildningen ingår ett års boende på folkhögskolan – ett första steg mot ett självständigare boende.

Men när Joni Manell och några av hans studiekamrater hade avslutat sin utbildning på Dalarö folkhögskola fanns det inget bra boendealternativ för dem.

Bra gensvar från kommunen

Jonis mamma Marjo Manell och en annan mamma, Agneta Blomgren, tog kontakt med Täby kommun redan i mars 1999 för att få till stånd ett anpassat boende för sina söner.

– De hade inget att erbjuda oss, men visade stort intresse för den typ av boende vi ville utforma, och gav oss sitt fulla stöd under hela utvecklingsskedet, berättar Marjo Manell. Efter förhandlingar med kommunen kunde vi börja leta efter en passande fastighet. Vi hittade till slut huset på Näsbyvägen, som anskaffades genom MOAs samarbete med en byggfirma.

I utformningen av gruppbostaden samarbetade familjerna, MOA och byggföretaget. Ungdomarna fick själva vara med och bestämma hur de ville ha det.

Boendet ska vara en helhet

Våren 2001 kunde fyra nöjda killar flytta in i sina personligt utformade och inredda lägenheter, samtliga med eget kök och badrum.

– Vi ville att boendet skulle bli en helhet där området runtom också är en del, berättar Marjo. Under ombyggnaden bjöd vi in alla intresserade grannar till ett informationsmöte där vi berättade om Aspergers syndrom och våra pojkar.

På Näsbyvägen finns personal under dag- och kvällstid alla dagar i veckan. Men på morgnar och nätter klarar sig killarna själva. Personalen har en jourtelefon som är på dygnet runt och de kan därför nås när som helst om det skulle behövas.

Boende med valfrihet

Efter samhällslinjen på Dalarö folkhögskola längtade Joni efter att flytta till ett eget boende.

– Jag trivs jättebra här, säger Joni Manell. Det är mycket bra att ha en egen lägenhet och samtidigt kunna få stöd av personalen när det behövs.

Toni Niemi bodde i egen trerumslägenhet i Täby innan han kom till Näsbyvägen.
– Jag trivdes inte alls där, säger han. Det passar inte mig att bo ensam på det sättet. Här är det annorlunda, det finns valfrihet. Jag kan vara ensam eller med andra. Det finns alltid någon att prata med och personalen kan hjälpa mig med det jag tycker är svårt. Det bästa är kanske att vi passar så bra ihop, vi som bor här.

Tar mer ansvar nu

Håkan Rietz flyttade in för nästan exakt ett år sedan.
– Det känns som jag bott här länge, säger Håkan. Jag kom från Dalarö folkhögskola och det kändes bra att få flytta till ett eget boende. Tidigare har jag bott med min mamma i stan, men det var dags att flytta nu. Jag hörde talas om Näsbyvägen och följde sedan med på ett studiebesök hit. Det kändes som om jag skulle passa in här så jag ansökte om en lägenhet.

– Jag trivs verkligen med att bo här, säger han. Det är roligt att ha kompisar så här nära och jag lär mig nya saker hela tiden. Här tar jag mer ansvar än jag gjort förut. Det är svårt men jag får hjälp när det behövs.

Tydliga urvalskriterier

Det är ingen slump att det fungerar så bra mellan de boende. Man har varit väldigt noga vid urvalsförfarandet berättar Susanne Wiik, som är boendesamordnare på Näsbyvägen.

– Det första kriteriet handlade om att killarna skulle klara sig relativt bra själva. Vi har ju inte personal på nätter och morgnar. Det andra kriteriet var att man skulle vara på väg emot, eller redan ha en daglig sysselsättning. Det här är ju ett boende och ingen daglig verksamhet. Det tredje kriteriet är insikten om att man har Aspergers syndrom och förstår vad det innebär.

Samtliga av de boende har en individuell utvecklingsplan, där personalen tillsammans med den boende diskuterar vad som är viktigt att arbeta med.

– Man har ju svårt med olika saker, säger Susanne Wiik. Någon fixar inte det här med tvätt och kläder, någon annan har svårt att passa tiden till jobbet och så vidare.

De boende har också en veckoplanering, som utgår från den individuella planeringen, med fritidsaktiviteter och annat som ska följas.

Successiv utbyggnad

Boendet på Näsbyvägen har utökats successivt. Tre år efter starten har antalet boende i den tegelröda byggnaden utökats från fyra till sju killar mellan 25-30 år med Aspergers syndrom.

Att boendet har fått växa långsamt är en del i strategin. 

– Det fanns en tydlig linje i att man valde att utöka verksamheten efter ett par år, säger Susanne. Vi ville att de första killarna skulle landa och vi ville hitta en bra struktur för hur verksamheten skulle fungera. Det var precis lagom att utöka boendet i våras. De fyra första killarna hade hunnit bli trygga i sitt boende och det fanns en helhet att flytta till.

Passar ihop

– Jag tyckte nog att det var tråkigt att vi var så få från början, säger Toni som flyttade in vid öppnandet 2001. Nu är vi lagom många och vi passar bra ihop. Vi respekterar varandras olikheter och är kompisar. Vi litar på varandra och kan alltid välja mellan att vara själva eller tillsammans.

– Det är också roligt att det alltid finns andra om man vill ha sällskap, säger Joni. Det är faktiskt mycket bättre nu när vi är fler. Det är så skönt när vi har hela byggnaden för oss själva. Det är tryggare och inte lika stor risk för inbrott.

– Det är konstigt, men vi passar så bra ihop alla som bor här, säger Håkan som tillhör en av de ”nyinflyttade”. Håkan flyttade in för ett år sedan.

– Jag är rädd att bli isolerad, så det är viktigt för mig att vi är många, fortsätter han. Jag gillar att umgås med folk och det finns alltid någon som har tid.

Större utrymmen

Tidigare låg det kontor i bottenplanet, men efter förhandlingar med fastighetsägaren fick boendet även ta över den våningen. Huset byggdes om och tre nya lägenheter färdigställdes. Alla lägenheter i huset är bra planerade med öppen planlösning, där både kök med sittplats och sov/vardagsrum får plats. Badrummen är rymliga och inredda efter eget tycke.

– Det blev en stor vinst för hela boendet, säger Susanne. Tidigare var gemensamhetsutrymmena så begränsade. Nu har vi ett stort kök med matplats och ett stort tv-rum, där vi kan sitta och umgås.

Toni visar upp högarna med sällskapspel som ligger i ett skåp.
– Kolla här. Vi har både Alfapet och bra tv-spel, säger han.

Viljan är fri

Grundstrukturen i boendet på Näsbyvägen bygger på tydlighet. Varje måndag sätter man upp ett nytt gemensamt schema för veckan. Där finns gemensamma måltider, kvälls- och helgaktiviteter inlagda. Killarna är själva med och planerar. Överallt i huset sitter det påminnelselappar om sådant som inte får glömmas bort. I köket finns skriftliga anvisningar på vad de olika skåpen och lådorna innehåller.

– Gemenskapen är viktig men bygger på det fria valet, säger Susanne Wiik, som är boendesamordnare på Näsbyvägen. Varje vardag är det två av killarna som har ansvar för middagen enligt ett rullande schema. Eftersom det inte är någon personal här på nätter och morgnar äter killarna frukost inne i sina lägenheter. På fredagskvällen lagar alla mat tillsammans. Vi låter inte någon isolera sig, men det är samtidigt okej om man väljer att inte vara med vid vissa tillfällen.

För de killar som är kvar hemma över helgen planeras någon gemensam aktivitet.
– Vi försöker göra fritiden meningsfull genom resor, fysiska aktiviteter, bio. Och vi försöker att hitta sätt att träffa andra ungdomar, säger Susanne. En gång om året planeras också en gemensam resa och i somras var killarna tillsammans i Göteborg för att gå på Liseberg. Alla aktiviteter är givetvis frivilliga.

– Att kunna känna efter vad man vill och ge uttryck för det är ett viktigt steg på vägen mot ökad självständighet. Men det gäller samtidigt att uppmuntra, stödja till att vara med vid gemensammas aktiviteter och träffa andra ungdomar.

Jobbar jagstärkande

– Vi jobbar mycket ”jagstärkande”, säger Susanne. Tanken är ju att killarna ska klara av ett eget boende, med allt vad det innebär av hushållsgöromål, betala räkningar och ha sociala kontakter på egna villkor.

– Jag har lite svårt att säga nej, säger Håkan Rietz. Jag är nog rädd att bli isolerad och vill gärna vara med på allt. Ibland kanske jag inte riktigt har känt efter vad jag vill. Det här får jag hjälp med av personalen och det har jag nytta av överallt, på jobbet och på fritiden.

Toni Niemi och Joni Manell  arbetar på samma företag, Promote Response i Solna, där de bland annat packar stora reklamutskick på uppdrag av olika företag. De skulle kunna göra sällskap på väg till och från jobbet, men väljer ändå att ta olika bussar. Det är ett bra exempel på hur man kan välja att göra på helt olika sätt och ändå vara vänner.

Samtalsstöd

Behovet av stöd i de sociala kontakterna behövs även inom gruppen på Näsbyvägen.
– Det kan handla om att våga fråga varandra om sällskap, om att hitta på något tillsammans eller bara spela ett spel, säger Susanne. Ibland kan de behöva någon att prata med om känslor relationer och inte minst kring Aspergers syndrom. Vi i personalen har en viktig stödjande roll i det här.

– Man kan se att killarna utvecklats otroligt sedan de flyttade hit. Vi har till exempel storträffar för släkt och vänner två gånger om året. Det kan upplevas som jättejobbigt med alla människor som trängs här. Men nu är alla med på sina egna villkor.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.