Joint attention

Joint attention är förmågan att samordna sin uppmärksamhet med någon annans. Det översätts ibland på svenska till gemensamt uppmärksamhetsfokus eller delad uppmärksamhet. Det kan till exempel vara att följa någon annans blick eller att peka för att göra någon annan uppmärksam på något man ser.

Många anser att utvecklingen av joint attention är första steget mot socialt samspel. Den startar redan i vaggan när spädbarnet gärna tittar på ögon och ansikten.

Många barn med autism har brister i sin förmåga till joint attention. En del forskare menar att bristfällig joint attention är ett av de första symtomen på autism man lägger märke till hos ett barn. Flera forskare hävdar också att bristfällig joint attention kan användas för att skilja barn med autism från barn med enbart utvecklingsstörning.

Fyra stadier av joint attention

Den normala utvecklingen av joint attention anses ske i fyra stadier.

Första stadiet kännetecknas av förmågan att känna igen och hålla kvar ögonkontakt med någon annan. Spädbarns förkärlek för att titta på ansikten och ögon utvecklas tidigt. Ett normalt utvecklat barn kan hålla kvar ögonkontakten med någon annan redan före tre månaders ålder.

Andra stadiet innebär att barnet kan följa en annan människas blick. Detta anses vara en mycket viktig del i utvecklingen av språk, socialt beteende och Theory of Mind (se närmare beskrivning av Theory of Mind under rubriken, "Teorier om annorlunda tänkande" under Om diagnoser ovan). Från sex månaders ålder kan barnet följa en annan människas blick till föremål som finns inom synhåll. Ett år senare kan barnet även följa en annans blick till föremål som inte finns direkt i det egna synfältet, en leksak gömd under en filt till exempel.

Tredje stadiet kallas imperativ pekning, vilket innebär att barnet pekar på föremål som barnet vill ha men inte kan nå själv. Ordet imperativ betyder uppmanande. Den här förmågan utvecklas mellan nio och tolv månaders ålder. När den väl är utvecklad anses barnet ha nått någon form av förståelse för andras intentioner. Därmed har barnet  tagit ett viktigt steg i sin sociala utveckling. Forskarna har funnit ett samband mellan språkförmåga och förmågan att peka hos barn som är mellan ett och två år.

Fjärde stadiet kallas deklarativ pekning. Här pekar barnet inte i första hand för att få ett föremål, utan för att fästa en annan människas uppmärksamhet på ett föremål eller en händelse. Ordet deklarativ betyder ungefär tillgännagivande. Vanligen rör det sig om föremål eller händelser som är utom räckhåll, till exempel ett flygplan som passerar på himlen. Deklarativ pekning utvecklas vid tolv månaders ålder. Utvecklingen sker ungefär samtidigt som barnet börjar imitera och låtsasleka.

Att träna joint attention

De flesta forskare anser att bristfällig joint attention är ett tidigt tecken på autism. Det anses också vara en viktig orsak till brister i språkutveckling, social utveckling och förmågan att leka låtsaslekar. Trots det finns det inte så många studier om hur barn med autism kan träna joint attention.

De fåtal studier som gjorts visar dock att det är möjligt att träna joint attention. Många barn med autism kan både lära sig joint attention och ta med sig förmågan ut i vardagslivet. Men det saknas tillräckliga kunskaper om hur ett program för att träna joint attention ska se ut för att ge bäst effekt. I ingen av studierna har alla barn förbättrat sin joint attention. Eller så har studierna byggt på alltför få barn för att man ska kunna dra säkra slutsatser. Det gemensamma för alla program är att barnet får en direkt och tydlig konsekvens på sitt beteende och att konsekvensen upplevs positivt av barnet. Det är också mycket viktigt att barnet verkligen förstår kopplingen mellan det egna beteendet och responsen.

Barn med autism tränar ofta sin joint attention som en del av ett helt habiliteringsprogram utan att termen joint attention direkt nämns. Det kan också vara en naturlig del när man tränar andra förmågor. I flera mångsidiga habiliteringsprogram för barn med autism ingår till exempel ofta träning av joint attention som en del av träningen inom kommunikation.

Generalisering av förmågan

I en studie av träning av joint attention var målsättningen att lära fem barn med autism tre olika beteenden, bland annat att ge respons när en vuxen pekade på ett föremål. Forskarna fann att barnen förbättrat sitt joint attention-beteende avsevärt. Det gällde även i andra miljöer än där man tränade. Enligt mödrarna till två av de fyra barn som deltog i hela studien, fanns förbättringen kvar även i det vardagliga livet.

Verbal joint attention

En del program för språkträning innehåller fokuserad träning på verbal eller talad joint attention. I dessa program anser man att barnen inte bara ska träna på att ge respons på någon annans inbjudan till joint attention. De ska också stimuleras att initiera joint attention själva. Barnen får i träningen lära sig att ta initiativ till joint attention genom att använda uttryck som ”titta, en...” eller ”jag har en...”. De får också lära sig att svara på någon annans kommentar om ett föremål eller en händelse.

Icke-verbal joint attention

Ett träningsprogram har lyft fram betydelsen av icke-verbal joint attention. En av metoderna som används går ut på att barnet ska uppfatta en vuxen persons inbjudan till joint attention med den vuxnes blick. Den vuxnes ska medvetet låta sin blick växla mellan barnet och ett föremål eller en händelse och det ska efter ett tag följas av något åtråvärt. En förälder kan till exempel växla sin blick mellan barnet och ytterdörren när den andra föräldern väntas hem. Föräldern som kommer hem har med sig en belöning till barnet. Efter tillräckligt många gånger börjar barnet följa förälderns blick mot dörren och så småningom tar barnet eget initiativ till att titta på dörren.

Förspråklig träning

En annan inriktning på träning av joint attention är så kallad Prelinguistic Mileu Teaching, PMT. På svenska betyder det ungefär förspråklig träning i miljön. Metoden har fungerat bra för barn med utvecklingsstörning. Den har dock endast utvärderats ett fåtal gånger på barn med autism, vilket gör att man inte kan dra några säkra slutsatser. Syftet är att bygga upp förmågan till en grundläggande förspåklig kommunikation genom att lära barnet joint attention. PMT karaktäriseras av att barnets omgivning tillrättaläggs så att de önskade beteendena stimuleras. Inlärningen utgår från samspelet mellan barnet och de vuxna. Tekniken innebär att man hela tiden följer barnets aktivitet och använder det barnet intresserar sig för i träningen.

I en studie av PMT hade man målet att lära tre barn med autism ögonkontakt, motorisk imitation och joint attention. Innan träningen hade barnen inte dessa förmågor. Efteråt hade de blivit bättre på alla tre förmågorna, men joint attention hade utvecklats minst. Joint attention var också den förmåga som i minst utsträckning generaliserades till barnens vardagsmiljö.

Intresse av kontakt

En träningsmetod för barn med autism fokuserar på att öka deras intresse för att söka kontakt. Detta sker genom steg-för-steg-teknik anpassad efter den typiska utvecklingen, som börjar med ögonkontakt och avancerar till icke-verbal joint attention.

Precis som när det gäller PMT är barnets intresse för ett föremål eller en händelse det centrala i träningen. Den stora skillnaden mellan metoderna är att läraren väcker barnets intresse för interaktion genom att imitera barnets beteende.

Träning med jämnåriga

I en studie har man även undersökt om det är möjligt att använda jämnåriga barn för att lära barn med autism joint attention. Normalt utvecklade barn instruerades att använda vissa uttryck, som ”titta på mig”, ”visa mig” och ”vad vill du”. På så sätt stimulerades barnen med autism till joint attention, lek med symboler och språk. Resultatet blev att barnens repons på andras joint attention ökade tydligt, men de egna initiativen ökade minimalt.