Max – ett exempel

Max är tjugofyra år och har en grav utvecklingsstörning och autism. Han bor i ett boende med särskild service, som också innefattar daglig verksamhet.

Max började gå upp på natten och bajsa på golvet. Han kladdade ned lägenheten och sig själv. Dessutom åt han en del av avföringen. Personalen registrerade och skrev ner vad som hände under en veckas tid för att ha som grund för hur man skulle ta sig an problemet. Det visade sig att han gick upp mellan två och fem gånger per natt. Det tog personalen minst en halvtimma att göra ren Max och lägenheten varje gång. Det hela upplevdes naturligtvis som mycket påfrestande.

Det bedömdes att det var viktigt att Max snabbt lärde sig att gå på toaletten innan han gick och lade sig på kvällen. På så sätt skulle det finnas mindre möjlighet för honom att få fram avföring under natten. När man inledde arbetet med att försöka få Max att sluta med sitt beteende, började man med att han fick en laxerande medicin en stund innan han skulle gå och lägga sig. Efter det att Max fått medicin togs han till badrummet där han ombads att sitta på toalettstolen. När han gjorde det gav personalen honom genast sådant som han tyckte om till exempel nötter och russin, uppskattande ord och snälla klappar. Allt det här är en form av positiv förstärkning av dels att sitta kvar på toaletten, dels frånvaron av ett annat beteende, att resa sig upp. Max skulle sitta kvar så länge att det kom avföring i toalettstolen, vilket personalen också på olika sätt förstärkte.

Efter en vecka togs medicinen bort och övriga förstärkare minskades undan för undan tills det bara återstod att man gav Max beröm då och då. Men Max fortsatte att göra sina behov på toaletten och så småningom gick han dit fyra gånger om dagen. Beteendet försvann inte helt, men det förekom inte alls lika ofta och det kom inte lika mycket avföring som tidigare vilket gjorde situationen betydligt mer hanterlig för personalen.

Det här är ett exempel där medicin och pedagogik samverkade. Det räcker inte att Max får medicin, även om han ”placerats” på toaletten. Han måste också via förstärkare fås att inte lämna toaletten och uppleva att det är positivt att sitta där. Att enbart sätta honom på toaletten och ge honom förstärkare skulle inte få honom att göra sina behov där. Medicinen behövs också.

Max uppvisade många andra problemskapande beteenden. Då han flyttade in i sin nuvarande bostad hade han varje dag tio till tjugo stora utbrott, som var så svåra att man ibland inte klarade av att vara i hans lägenhet. Det var svårt att vara i samma rum som Max. Man orkade inte. Personalens tröjor blev sönderrivna. Man blev sönderriven på händer och i ansikte. Nu kan han visserligen rivas och nypas ibland, men stora utbrott har han bara någon gång per månad.

Orsakerna till att allt fungerar så mycket bättre är förmodligen organisatoriska förbättringar: Han har en god man som intresserar sig för hur han har det och som valt hans boende. Det finns en personalgrupp som tycker om honom och som står ut med hans problemskapande beteenden. De har ett gemensamt förhållningssätt och en idé om hur de ska arbeta. Detta gör att de upplever att de klarar situationen och de känner sig därmed mer säkra. Ledningen tar aktiv del i arbetet och kommunen är redo att betala för insatserna även om kostnaden är hög. Personalen får utbildning och handledning. Man har hittat en lämplig bostad med passande läge, och man har hittat lämpliga aktiviteter för Max, till exempel hantering av ved som gör att han får arbeta med kroppen och bli fysiskt trött vid dagens slut. Man har sakta gått från mycket begränsade aktiviteter i närmiljön till mer komplicerade aktiviteter längre bort.

Tack vare detta samspel mellan medicin, pedagogik och organisation anser Max mamma att han ”…aldrig haft det så bra någonsin, som han har det nu… Jag tror att han är lycklig i den situation han är”.