Barn i förskoleåldern

De flesta barn med autism har beteenden som orsakar dem själva och omgivningen problem någon gång under sin utveckling. Problembeteenden försvinner sällan av sig själva och därför behövs någon form av insats.

Problembeteenden utestänger

Problembeteenden kan definieras som beteenden som bland annat gör att ett barn går miste om viktiga tillfällen då det kan lära och utvecklas, och som utestänger det från att delta i olika miljöer och sammanhang. Man anser att problembeteenden kan bero på svårigheter att kommunicera, brister i den sociala förmågan och bristande förståelse. De kan också bero på att barn med autism upplever sinnesintryck på ett annorlunda sätt. Det kan även finnas andra orsaker.

De metoder som används idag för att minska eller få bort problembeteende hos små barn med autism är inte tillräckligt utforskade. Man vet alltså inte vilka metoder som fungerar bäst. Man vet inte heller vilka metoder som passar för vilka barn eller för vilka problembeteenden. Däremot kan man dra preliminära och allmänna slutsatser utifrån den forskning som gjorts.

Förebygg problembeteenden

Man är överens om att det bästa sättet att handskas med problembeteenden, är att på olika sätt förhindra att beteendena överhuvudtaget utvecklas. Mycket talar för att det mest effektiva sättet är att se till att barnet har en individuell plan och ett individuellt program. De gör att problembeteenden ses i ett helhetsperspektiv tillsammans med kommunikationsförmåga, sociala förmågor och dylikt, inte som enstaka företeelser.

Autismvänlig miljö

Det finns ett till, kompletterande, sätt att förebygga problembeteenden som forskningen ger stöd åt. Det går ut på att organisera barnets miljö på ett ”autismvänligt” vis för att minimera stressen hos barnet och undvika olika slags störningsfaktorer. När man organiserar en ”autismvänlig” miljö bör man bland annat tänka på följande:

  • Undvik sådant som barnet tycker är obehagligt.
  • Barnet ska lätt kunna hitta aktiviteter som det tycker om.
  • Ge barnet belöningar.
  • Barnet ska vara aktivt så mycket som möjligt.
  • Använd visuella scheman så att barnet i förväg vet vad som ska hända.
  • Barnet och personerna runt om behöver ha ett sätt att kommunicera som fungerar.
  • Det är bra om det finns normalutvecklade jämnåriga i barnets miljö. 

När problembeteenden har utvecklats

När ett barn har utvecklat problembeteenden bör man sätta igång en insats så snart som möjligt.

Beteendeanalys

Det första steget är att genomföra en beteendeanalys, även kallat funktionell analys. När man analyserar ett problembeteende, är det viktigt att man tar hänsyn till sammanhanget, och inte endast analyserar det som måste förändras hos barnet.

En beteendeanalys består av tre delar:

  1. Man definierar själva beteendet så noga som möjligt.
  2. Man identifierar sådant som leder till att barnet utför beteendet och sådant som inte leder till det.
  3. Man beskriver de konsekvenser beteendet får för barnet, alltså vad barnet får ut av sitt beteende.

Beteendeanalysen behöver göras på ett noggrant och ofta nästan experimentellt sätt. Man observerar barnet och för protokoll vid olika tillfällen för att med säkerhet veta vad problembeteendet sätts i gång av och vilken funktion beteendet kan tänkas ha för barnet.

Strategier för att påverka beteendet

Utifrån analysen försöker man sedan påverka problembeteendet genom olika strategier:

  • Påverka de faktorer som på olika sätt som utlöser problembeteendet.
  • Lära barnet andra mer lämpliga beteenden, som ger barnet samma tillfredsställelse eller effekt.
  • Undvika att förstärka de oönskade beteendena på ett genomtänkt sätt.
  • Förstärka de konkurrerande och lämpligare beteendena på ett genomtänkt sätt.
  • Försäkra sig om att personal och andra som ska genomföra detta förstår vad det handlar om och har förmågan att klara av det.
  • Observera barnet kontinuerligt för att se om det man gör har effekt.

Sammanfattning av forskningsresultat

Utifrån den forskning som finns, kan man dra följande preliminära slutsatser:

De strategier som används i de mångsidiga programmen är effektiva, både när de används en och en eller när flera kombineras. Det går att minska problembeteendena mycket. Det finns dock ett undantag, och det är när olika sinnesintryck hos barnet förstärker ett beteende, till exempel känslan av rinnande vatten eller olika ljusfenomen.

Den viktigaste faktorn för att lyckas få ett barn att sluta med ett problembeteende verkar vara att göra en noggrann funktionell analys av problembeteendet. Ju noggrannare desto effektivare.

Insatserna kan genomföras av personer i barnets närhet och behöver inte skötas av experter.

Sannolikheten för att insatserna ska bli effektiva tycks öka om de vuxna ändrar sitt eget beteende och om man gör fysiska förändringar i miljön.