Om Andreas, Karin och Olof

Tre exempel på möten och samtal.

Andreas, 18 år

Andreas är inne på sitt tredje försök att hitta ett gymnasium som fungerar för honom. Praktiska ämnen trivs han med. Han är även briljant på matte. På svensklektionerna har han dock hög frånvaro och det han har missat hämtar han inte igen. Han frågar aldrig läraren eller klasskompisarna vad de har gått igenom, och lånar aldrig deras anteckningar.

I klassrummet lyssnar Andreas, är uppmärksam och lär sig snabbt trots att han inte antecknar. Han har dock en tendens att glömma bort sådant som inte ingår i veckoschemat, som prov eller studiebesök. Det som bekymrar svenskläraren allra mest är hemuppgifter, särskilt uppsatser. Andreas kommer bara inte igång med dem, trots att han är påläst och visar intresse för ämnena i klassrummet. Någon gång har läraren frågat Andreas om han behövde hjälp med någonting. Andreas såg ställd ut och svarade nej.

Karin, 17 år

Karin har inga kompisar och har börjat isolera sig allt mer. Livet är meningslöst, säger hon. Mamman har länge försökt övertala henne till att gå till en ungdomspsykiatrisk mottagning. Hittills har dottern inte velat. Nu har hon dock fått problem i sin nya skola. Hon mår dåligt, har stannat hemma i några dagar och nu kan hon tänka sig att gå och prata med en psykolog.

Det är en fräsch, moderiktigt klädd och sminkad tjej med en vuxen framtoning som dyker upp till psykologsamtalet tillsammans med sin mamma. Karin svarar artigt på de inledande frågorna om sin vardag, familjebakgrund och intressen. Tillfrågad om vad det är som gör att hon har sökt till mottagningen tittar hon dock hjälpsökande på mamman. Mamman och dottern berättar om en konflikt med skolrektorn. ”Det här låter jobbigt”, säger psykologen och föreslår två-tre stödsamtal. Karin verkar lättad och tackar ja.

Vid påföljande samtalet kommer Karin inte på någonting som hon vill prata om. Psykologen återknyter till konflikten med skolrektorn. Här tycker Karin att de krav man har ställt på henne i den nya skolan är orättvisa. Hon hade väntat sig något helt annat. ”Men det som hänt har hänt. Nu vill jag inte tala om det mer”, säger Karin bestämt. Resten av konversationen består av psykologens försök att få igång samtalet genom att fråga om flickans intressen, hur hennes dag har varit, med mera. Dessa frågor besvarar Karin artigt men kortfattat.

Till tredje besöket kommer Karin inte. Psykologen ringer mamman, som berättar att flickan har vägrat. ”Du sa att samtal hjälper, men det hjälper inte alls!” citerar mamman henne. ”Karin säger att hon inte behöver träffa dig. Behöver hon prata så kan hon prata med mig. Men det är just det, jag är ju den enda hon pratar med. Någon gång måste hon ju lära sig att prata med andra!”

Olof, 23 år

Om Olof har någon sagt att han är ett ”vandrande Moment 22”. Olof har det mycket besvärligt med osäker ekonomi, boende på tillfälliga adresser och inget att göra på dagarna. Periodvis mår Olof mycket dåligt psykiskt. Han försöker ständigt, på olika håll, knyta nya kontakter i hopp om att få hjälp. Några gånger var hans situation äntligen på väg att stabiliseras, men planerna verkar alltid stupa på mållinjen.

Olof har sedan tidigare en diagnos som ger honom rätten till insatser, men han vill inte visa biståndsbedömaren det gamla utlåtandet eftersom det innehåller påståenden som han menar är felaktiga. Olof kände sig illa behandlad under utredningens gång och värnar numera oerhört starkt om sin integritet. Han vill helst få utredningen omgjord, men går inte med på att utredningsteamet begär ut hans gamla journaler.

Till slut når Olof och biståndsbedömaren en överenskommelse, där Olof går med på att skaffa ett intyg som innehåller endast hans diagnos. Olof blir beviljad en insats i form av en verksamhet där han ska få individanpassat stöd och träning i vardagen och samtidigt får läsa en utbildning inom grafisk design. Olof är konstnärlig och en duktig tecknare med ett öga för detaljer. Nu återstår bara att vänta på ledig plats inom verksamheten. I samma veva träffar Olof en tjej och flyttar in hos henne. Det kommer som en chock för honom när han inte längre kan få plats på utbildningen eftersom han numera är skriven i en annan kommun. Biståndsbedömaren lovade ju! Att söka insatsen på nytt i den nya kommunen är uteslutet. Han tänker aldrig mer utsätta sig för något liknande igen.