Att leda samtalet

För att samtalet ska bli meningsfullt för alla som deltar, finns det flera saker att tänka på.

Undvik kallprat. Det känns naturligt att försöka få en blyg besökare att slappna av genom att säga något om vädret, fråga om det var svårt att hitta hit, eller liknande. Gör inte det. Håll dig till ämnet.

Ha gott om tid. Var beredd på att ni hinner mindre på ett samtal än vanligt. Begränsa antalet ämnen att avhandla.

Ta kommandot. Du håller i samtalet. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan ha svårt att inleda, upprätthålla och avsluta ett samtal. Förmedla tydligt vad som gäller och vad som förväntas. Inled gärna med en kort sammanfattning av anledningen till mötet. Det kan hända att personen du möter inte har sammanhanget helt klart för sig.

Att få veta vad som kommer att hända under den tid ni ses, hjälper personen att känna sig trygg och fokusera. Berätta hur lång tid som är avsatt för samtalet. En dagordning kan vara till hjälp, gärna uppskriven på ett ark eller en whiteboardtavla. Det kan även inge trygghet att tala om vad som inte kommer att hända idag. Ett exempel på inledning:

 ”Din mamma ringde vår mottagning i förra veckan. Hon sa att du inte mådde så bra just nu och att du ville få hjälp för att må bättre. När vi tar emot ett sådant telefonsamtal, brukar vi träffa ungdomen en gång, ibland två, för bedömning.  Det handlar om att ta reda på hur du mår och vad för slags hjälp du behöver. Det vi ska göra idag är just en första bedömning. Jag kommer att ställa några frågor till dig och även berätta hur vi arbetar här. Vi kommer inte att fatta några beslut idag. Du behöver inte tacka ja eller nej till någonting”.

Ge hjälp att orientera sig och flytta fokus under samtalets gång, speciellt vid längre möten som spänner över flera ämnen. ”Nu har du berättat för mig om din skolgång hittills, och jag har antecknat. Nu ska vi titta på vilka möjligheter du har framöver”.

Håll dig till dagordningen. Överraskningar är svårt. Framkommer det något som måste tas itu med idag, signalera att du gör ett avsteg från dagordningen. Undvik särskilt noga att lägga till nya ämnen på slutet av samtalet när personen är trött.

Minska antalet ord, tala i korta meningar med tydliga pauser. Undvik att tala fort. En person med Aspergers syndrom bearbetar information på ett annorlunda sätt. Tiden är en viktig faktor. Låt det du säger sjunka in, en bit i taget. Ge utrymme att tänka och reflektera. Viktiga budskap kan man behöva återkomma till längre fram i samtalet för att stämma av hur budskapet har ”landat”.

Undvik metaforer, talesätt och skämt. Tala konkret, undvik abstrakta begrepp även om den du pratar med har ett stort ordförråd. Ett rent och avskalat språk minskar risken för att missförstånd uppstår.

Säg allt med ord, inte bara miner eller gester. Personen kan ha svårt att tolka andras kropps- och ansiktsuttryck och vad som sägs ”mellan raderna”. (Alla har vi förmodligen erfarenhet av hur lätt missförstånd uppstår vid diskussioner på Internet, där man inte kan se avsändarens ansiktsuttryck eller höra rösten. En person med Aspergers syndrom kan ha precis lika svårt trots att den ser och hör dig.) 

Blir det tokigt – be om ursäkt och backa.

Var pedagogisk och tydlig. Använd vid behov konkret material såsom papper och penna, whiteboardtavla eller annat för att åskådliggöra tankegångar. Var observant och uppmärksam på om ni förstår varandra. Blir du osäker, fråga.

Linda inte in budskap och gör inte antydningar. Sådant som vanligtvis är underförstått behöver ofta uttalas. På så sätt minskar du risken för orealistiska förväntningar och besvikelser. Några exempel:

”Jag skriver en remiss till ett team som vi samarbetar med. De har flera program, bland annat Lotsen som vi har pratat om. Du har sagt att du vill komma dit, och jag tror också det programmet skulle vara bra för dig. Jag kommer att skriva det i remissen. Men jag kan inte lova att det blir just Lotsen. Det är teamet, inte jag, som beslutar vad de erbjuder dig”.

 ”Den här medicinen lindrar ångesten men tar inte bort den helt. Men du kommer att ha lättare att stå ut och tänka klart när du känner ångest”.

Ge aldrig löften du inte kan hålla.

Sammanfatta vad ni har kommit fram till när du ska börja avsluta mötet. Berätta vad som kommer att hända nu (kring ansökningar eller liknande) och hur länge det kan ta. Om ni ska träffas igen, uppge syftet med det.

Du kanske har mött personer som kräver att du håller dig till ramarna, samtidigt som de själva inte gör det. Varje gång de kommer har de ett nytt pressande bekymmer. Att följa upp tidigare överenskommelser går bara inte. Låt dig inte nedslås och framför allt, ta det inte personligt. Beteendet, hur frustrerande det än är, vittnar om att ungdomen litar på dig, och det avspeglar den verkliga omfattningen av hans eller hennes stödbehov. Det är en balansgång mellan ungdomens behov av att bli mött ”där han/hon är” och hans / hennes behov av struktur. Bygg upp strukturen runt ungdomen. Sätt upp ”ramar med gummiband” och var riktigt flexibel inom ramen. Ibland får man vara beredd på att kontaktens inledningsfas (en kartläggnings- och motivationsfas innan det konkreta arbetet tar vid) tar mycket längre tid än vad man räknat med. Det är inte heller ovanligt att ungdomen behöver en lång ”inkörssträcka” med dig innan ytterligare personer kan komma in i ärendet.

Ett vanligt problem med ramarna är att ungdomen uteblir eller ändrar tider. Som yrkesverksam kan man förstå att det är svårt att komma, men det man kanske kan förvänta sig – i alla fall längre fram i kontakten – är att ungdomen är beredd på att kommunicera kring orsaken och hur ni ska planera för att det ska fungera bättre nästa gång. Tänk dig för innan du ger avslag eller avslutar insatsen därför att ungdomen inte har kommit och inte svarat på dina försök till kontakt.

En så pass tydlig struktur i kontakten som beskrivs här ovan kräver mycket av dig. Gör minnesanteckningar. Spara kopior av din skriftliga kommunikation med ungdomen och den planering ni har gjort. Kontakter med personer som har stora svårigheter i vardagen brukar ”förgrena sig” på nya områden över tid då nya frågor och nya behov kan dyka upp. Det kan lätt bli rörigt och otydligt för både dig och ungdomen. Utanför själva kontakten behöver du själv tid för att tänka kring hur ni ska prioritera i den kommande kontakten, du behöver tid för egen reflektion och förmodligen handledning.