Att lyssna och ställa frågor

I samtal med personer med Aspergers syndrom behöver man ofta vara än mer lyhörd än i andra sammanhang.

Lyssna mycket noga på vad som sägs. Undvik att mentalt ”fylla i”. Alla egna gissningar, tolkningar och fantasier bör kontrolleras genom att man ställer klargörande frågor. 

Stäm av kontinuerligt under samtalet för att undvika missförstånd. ”Så här uppfattade jag att du menar... Stämmer det?” Använd inte dig själv som referensram. Det som kan tyckas självklart är inte alltid det.

Svårt med öppna frågor

Personal som arbetar med stödjande eller terapeutiskt inriktade samtal har ofta fått lära sig att öppna frågor är att föredra framför slutna (ja/nej-frågor). Öppna frågor låter personen själv avgöra vad som är viktigt att ta upp och formulera sitt budskap utifrån den egna upplevelsen. En person med Aspergers syndrom kan dock ha svårt för öppna frågor, särskilt om de är allmänt formulerade (”Hur kan jag hjälpa dig?” ”Hur ser du på din framtid?”). Sådana frågor kräver en förmåga att snabbt överblicka en stor mängd information och avgöra vilka konkreta faktauppgifter som är relevanta.

Öppna frågor har sin plats i samtalet. Ge personen utrymme för att framföra det de själva tycker är viktigt. Men när ni tillsammans ska utforska vidare, ställ frågor om konkreta, observerbara förhållanden. Fråga på ett sådant sätt att ungdomen vet direkt var han eller hon ska leta efter svaret. I exemplet nedan försöker en läkare ta reda på om patienten har haft nytta av sin sömnmedicin.

Läkare: Vid förra besöket skrev jag ut en medicin till dig. Har du tagit den som jag sa, en timme innan sänggående?
Patient: Ja.
Läkare: Tycker du att den hjälper?
Patient: Jag vet inte.
Läkare: Det är fredag idag. Hur dags har du oftast gått och lagt dig den här veckan?
Patient: I måndags blev det... klockan tolv kanske.
Läkare: Och de andra dagarna?
Patient: Jo, klockan ett... Igår blev det nog klockan två.
Läkare: Kan vi säga att du gått och lagt dig ungefär mellan tolv och två på natten den senaste veckan?
Patient: Ja.
Läkare: Hur lång tid har det tagit dig att somna den senaste veckan, efter att du tog tabletten?
Patient: Det är svårt att säga exakt... En timme kanske... två timmar...
Läkare: Vid förra besöket berättade du att du ofta låg i timmar, upp till fyra-fem timmar innan du somnade. Går det fortare nu?
Patient: Ja, det gör det nog.
Läkare: Du berättade också att du brukade vakna många gånger på natten. Har du vaknat den senaste veckan också?
Patient: Jag har vaknat. Men inte så ofta.
Läkare: Har du sovit någon natt helt utan att vakna?
Patient: Vet inte... Ja, kanske. I onsdags sov jag hela natten.
Läkare: Det låter som att du har fått bättre sömn av den här medicinen. Den hjälper dig. Eller vad tycker du själv?
Patient: Jaaa... Kanske.

Att ställa frågor på det här sättet kan kännas som om vi drog saker ur personen. Ungdomar med Asperger brukar dock uppskatta det här tydliga, konkreta sättet att samtala. Fråga då och då om det är något annat personen vill säga.

Konkreta händelser

Fokus på observerbara händelseförlopp kan hjälpa ungdomen att skapa överblick och upptäcka mönster vid gemensamt utforskande av svårgreppbara ämnen som till exempel känslor eller tankar. 

Emily vill få hjälp med sin ångest. Hon har svårt att beskriva vad som utlöser ångesten, det vet hon inte själv. Hon upplever att ångesten kan komma när som helst. Behandlaren börjar med att be Emily beskriva hur en typisk dag ser ut för henne, från morgon till kväll. Behandlaren ställer mycket följdfrågor. Därefter ber hon Emily att tänka på något tillfälle nyligen då hon fick ångest. Emily får beskriva exakt var hon var någonstans, med vem, och vad hon gjorde när ångesten kom. Vad hände medan hon hade ångesten? Vad hände precis då den gick över? Emily beskriver hela tiden konkreta, observerbara händelser, och förhoppningsvis även en och annan tanke hon hade i stunden. Efteråt får behandlaren och Emily tillsammans formulera hypoteser om samband.

Tid att tänka

I stödsamtal använder man sig ibland av tystnader. Precis som öppna frågor skapar tystnader utrymme för att ge uttryck åt egna tankar och upplevelser. I samtal med personer som har asperger ska man inte skynda på. Att ta in det du sagt och formulera en respons tar tid. Ibland kan man avlasta personen genom att själv säga ”Nu måste jag tänka efter en stund”.

Undvik att fylla i eller ställa nästa fråga förrän ungdomen är klar. Även om det menas som hjälp kan det upplevas väldigt störande. Genom att vara tyst och vänta visar du din samtalspartner respekt och stödjer hans eller hennes tilltro till den egna kommunikativa förmågan. Däremot kan helt öppna tystnader, utan tydligt angett fokus, upplevas oerhört stressande.

Exempel på svar

Ibland kör vi fast. Prova att bryta dödläget genom att föreslå möjliga svar. Att ge konkreta alternativ kan upplevas som att man ”lägger orden i munnen” på personen. Men erfarenheten visar att ungdomar har ganska lätt för att välja bort svarsalternativ som inte stämmer. I exemplet nedan tvekar en ungdom inför att tacka ja till ett praktikupplägg som föreslagits, men kan inte förklara varför.

Praktiksamordnaren: Jag ser att du känner dig osäker inför det här. Är det så? [ungdomen nickar] Det är naturligt att känna sig osäker inför en så pass stor förändring. Många känner så. De kan ha olika anledningar till det. Jag ska beskriva några vanliga anledningar för dig. Vi får se om någon av dem verkar stämma in på dig.

Nackdelen med att vara styrande är att man kan missa viktig information. Specifika frågor bygger på att man har en uppfattning om i vilken riktning man ska leta – och man kan ha fel. På detta finns ingen snabb lösning. Lär känna personen väl och ta reda på hur hans eller hennes vardag ser ut. Samarbeta med andra som har mycket kunskap om personen.

Skriva före och efter mötet

I vissa sammanhang kan man uppmuntra personen att skriva ner i punktform det han eller hon vill diskutera, och ta med sig till mötet. Uppmuntra personen att använda mejl för att förmedla sådant som inte kommit fram i samtalet.

Efter ett samtal med Elin, en tystlåten och tillbakadragen tjej, får hennes kurator ett långt mejl från henne. Elin skriver: ”Du frågade om jag mår bättre nu. Jag vet inte varför, men jag har ingen förmåga att svara på frågor på ett annat sätt än vad som förväntas av mig. Så jag sa ja. Men egentligen mår jag inte alls bättre”. Elin fortsätter att ge en insiktsfull och nyanserad bild av läget.

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.