Att planera och genomföra förändringar

Möten med ungdomarna har ofta till syfte att det ska bli någon slags förändring. Den planerings- och beslutsprocess som förändringen föregås av kan delas upp i tre faser, som kan ta olika länge beroende på kontaktens art.

  1. Sorteringsfas. I denna fas sorterar man tillsammans med personen vilka problem och bekymmer som finns och hur personen uppfattar dem.
     
  2. Struktureringsfas. Här strukturerar man och tydliggör vad som hör ihop med vad, vad vi ska arbeta med först och hur vi kan gå tillväga. Papper och penna är oumbärliga verktyg att använda.  Anteckna, gör listor, rita flödesscheman, använd visuella uttryck för att skapa tydlighet. Lyft fram positiva saker – ungdomens styrkor och framsteg, saker som fungerar bra.
     
  3. Vidga perspektivfas. I den här fasen arbetar både ungdomen och den professionelle med att vidga sina respektive perspektiv. Dels behöver vi försöka tänka på ett sätt som inte är vant för oss för att förstå hur personen resonerar, och dels vill vi erbjuda personen att se saken från ett annat håll. Att byta perspektiv kan vara mycket svårt för en person med Aspergers syndrom. Man kanske lätt fastnar i vissa tankar. Man kan vara mycket rädd för nya saker, nya sammanhang. Vi får vara lyhörda och varsamma, samtidigt som vi har ansvaret för att aktivt föra in nya tankar. 

Tydlig och trygg vägledning

Personen behöver trygg vägledning under planerings- och beslutsprocessen för att kunna överblicka var ni befinner er någonstans och vad som är nästa steg. Förankra beslut genom att tydliggöra kopplingen mellan det ni diskuterar just nu och personens egna önskemål så som de uttryckts. Ge konkreta exempel. Vad är individuell studieplan, behandling eller boendestöd? Hjälp ungdomen att föreställa sig det i detalj. Ibland behöver man göra studiebesök. På så sätt motiverar du ungdomen och förebygger att den tackar nej till insatsen på grund av att hon eller han är osäker på vad det är som erbjuds.

Henrik vill ha något att göra på dagarna. Hans LSS-handläggare har föreslagit en verksamhet som erbjuder individuellt anpassat stöd med bland annat studier och praktik. Efter att ha läst igenom informationsmaterialet tror Henrik att det skulle kunna vara något för honom, men känner sig inte redo för att träffa en representant från verksamheten. ”Jag behöver veta mer innan”, säger Henrik. ”Det står så mycket om att det görs individuell planering för varje person. Jag förstår att det blir olika. Men kan inte jag få en lista, så här till exempel: Mikael, 22, diagnosen asperger. Har fått: det här, det här och det här. Och så vidare. Några personer och konkret vad just de har fått.”

Vissa ”självklarheter” kanske behöver förklaras för ungdomen. Till exempel, att man får vara beredd att acceptera förslag som inte i alla detaljer motsvarar önskemålen. Tolka inte eventuell ovilja att göra eftergifter och kompromissa som bortskämdhet. Den beror snarare på ungdomens detaljfokusering och svårighet att se sammanhanget. Ungdomen vet kanske inte vad som är rimligt att förvänta sig. Kom ihåg att mognadsutvecklingen är ojämn hos unga personer med asperger.

Ge stöd i val

Val är svårt. Hjälp ungdomen att väga för- och nackdelar med olika alternativ mot varandra. Var inte rädd för att verbalisera resultatet: ” Utifrån det här låter det som att A passar dig bättre.”

Tänk långt fram

Ligg ”steget före”. Vilka hinder kan dyka upp? En person med Aspergers syndrom kan ha svårt att föreställa sig vilka situationer han eller hon kan komma att hamna i. Detta leder ibland till att personen inte ser något behov av förberedelse och vägledning inför en stor förändring.

Emma är en begåvad tjej som just har tagit studenten. Hon vill plugga vidare och väljer en folkhögskola med internat på annan ort. Skolkuratorn, som träffar Emma en månad före flytten, frågar om hon undrar någonting eller känner osäkerhet kring någon aspekt av flytten. Emma svarar nej. Hon är lugn, glad och ser fram emot att flytta hemifrån. Dagen efter flytten får Emmas storasyster ett förtvivlat telefonsamtal från Emma, som sitter inne på sitt rum på internatet och vet inte vad hon ska ta sig till. Hur vet man när man ska vara på sitt rum och när man ska gå ut? Hur närma sig andra internatelever? Att gå till skolan och påbörja utbildningen ter sig som en omöjlighet nu.

Stegvis förändring

Vid planerade förändringar, ha ”både hängslen och livrem.” Fasa in förändringar gradvis, med maximum stöd och tät uppföljning i början.

Kenny, 17, har suttit hemma utan fungerande skolgång i två år. Han är rädd för att gå utanför hemmet. Att vistas på platser där det är mycket folk i rörelse är plågsamt för honom både fysiskt och psykiskt. När Kenny nu ska börja på en ny skola med anpassat program, görs en noggrann planering med föräldrarna, skolrektorn, klassläraren och hans behandlare på BUP. Klassläraren besöker först familjen i hemmet, hälsar på Kenny, beskriver skolan för honom och visar bilderna på skolans hemsida. För Kennys första besök på skolan väljs en dag och tid när skolgården och korridorerna är tomma på folk. Klassläraren möter upp Kenny och pappan utanför porten. Besöket varar i en halvtimme, Kenny visas runt i lokalerna, får även se rummet där undervisningen kommer att hållas och vilken plats som blir hans. I nästa steg är Kenny med på förmiddagslektionen med sin lilla klass varannan dag. Föräldrarna lämnar och hämtar honom. Under de första veckorna tar Kenny lugnande medicin varje morgon. Varje dag går föräldrarna igenom hur skolvistelsen har varit. Tack vare detta upptäcks det i tid att Kenny får ångest på rasterna eftersom han inte vet vad han ska göra och var han kan vara ifred.

Skriftlig planering

Gör planeringen skriftlig och detaljerad. Bestäm inte bara att något ska göras, utan även av vem och när. Ett tips kan vara att ungdomen i sittande möte lägger in en påminnelse i mobilen. Gå igenom möjliga fallgropar. Fråga om ungdomen själv tror att han/hon kommer att genomföra det som beslutats. Inte så sällan vet ungdomen redan under själva mötet att planen kommer att stöta på hinder, men vet inte hur han/hon ska säga det.

Ge inte upp

Om man har ansträngt sig för att ordna fram ett erbjudande man tror på, och ungdomen tackar nej eller aldrig utnyttjar erbjudandet, är det lätt att känna frustration och kanske ovilja att göra mer. Han är nog inte motiverad när allt kommer omkring, konstaterar vi kanske. Hon är väl medveten om konsekvenserna, tycker vi. Ofta har vi fel. Steget kanske har varit för stort. Att backa kanske har verkat tryggare än att försöka med risk att misslyckas. Ungdomen vill oftast fortfarande förtvivlat gärna ha hjälp. Bakom många tokiga beteenden döljer sig en stor rädsla. De som har störst behov av hjälp kan ha minst förmåga att ta emot hjälpen. Släpp inte taget!

Förbered ungdomen på att den måste ha tålamod när den planerade förändringen genomförs. Det kommer kanske inte att fungera helt perfekt från första stund. Det kommer att ta tid och kan behöva finjusteras innan det blir bra. Följ upp förändringen tills du vet att det verkligen bär. Hjälp ungdomen att se eventuella bakslag som en del i ert gemensamma utforskande: vad har vi lärt oss av det här? Hur ska vi göra nästa gång?

Att skapa förtroendefull kommunikation tar tid. När kommunikationen fungerar och ungdomarna känner sig förstådda och respekterade, kan de bli genuint delaktiga i planeringen och kan vara mycket behjälpliga i att hitta lösningar. De vet ofta vad som kan fungera och vad som inte kan fungera.

Lyft fram styrkor och framgångar. Förmedla en tro på att det ordnar sig. Att bli vuxen och hitta sin plats i dagens samhälle, med dess höga krav på social kompetens och många bollar i luften, är svårt. Många ungdomar med Aspergers syndrom har tidigare mött många motgångar och inte fått den uppbackning som hade behövts för att lyckas. Det är viktigt att de får tydlig bekräftelse och uppmuntran och att de får sina framsteg synliggjorda.