Slutord från skribenterna

Ralph Waldo Emerson har sagt att en av livets vackraste belöningar är att det är omöjligt att hjälpa en annan utan att själv bli hjälpt i processen.

I mötet med en ungdom som har diagnosen Aspergers syndrom lär man sig tänka på ett annat sätt och uppleva omvärlden från ett nytt perspektiv. Det blir klart för en hur lite man själv vet och hur mycket man tar för givet. Allt sådant som ”säger sig självt”, allt det rimliga, självklara och uppenbara, slutar plötsligt vara det. Man vänder på sina egna sanningar och frågar sig om de är ens egna, självupplevda, eller om man oreflekterat håller dem för sanna därför att ”alla andra” gör det?

Upptäcktsfärden känns omvälvande men givande, frustrerande och samtidigt bland det roligaste som finns. Någonstans där på vägen slutar man tänka på personer med Aspergers syndrom som i första hand funktionsnedsatta, och ser unika individer med sitt eget sätt att tolka verkligheten och med sitt eget unika bidrag till det samhälle vi gemensamt skapar.

Miljön och sammanhanget personen befinner sig i blir avgörande för hur stor funktionsnedsättningen blir och om personens begåvning kommer till sin rätt. Utan förståelse och lite hjälp på vägen finns det en risk att de här ungdomarna inte kommer vidare. När deras svårigheter hindrar dem att använda sina styrkor och förmågor, går samhället miste om mycket!

Vi vill tacka alla ungdomar och familjer som vi har haft förmånen att möta i samtal genom åren. Ni har lärt oss mycket. Alla anekdoter och exempel i artikeln är baserade på verkliga personer och deras möten med skolan, vården och socialtjänsten. Dock har vissa detaljer ändrats för att bevara anonymiteten. Element ur flera olika fall har ofta blandats samman till en enda berättelse.

Marie Julin och Diana Lorenz

Här besvarar vi inga frågor, men skriv gärna en kommentar på vad vi behöver förbättra.